Fler kvinnor över 18 år anmäler att de blir misshandlade eller våldtagna av sin partner i hemmet i Sörmland jämfört med riket. Förra året anmälde 174 kvinnor på 100 000 invånare att de hade blivit misshandlade i hemmet av en bekant i nära relation – något som kan jämföras med 141 i landet.
Mörkertalet är enormt. Brottsförebyggande rådet uppger att 3,9 procent av dem som utsattes för brott i en nära relation polisanmälde år 2012, enligt en undersökning med 20 000 svarande.
De kvinnor som behöver hjälp kan via sin socialtjänst få en plats på en kvinnojour. I Sörmland finns fem kvinnojourer. Flen och Strängnäs tar vanligtvis emot kvinnor från andra orter, något som har med skyddsbehovet att göra. I Katrineholm, Nyköping och Eskilstuna kan även egna kommunbor få plats beroende på hotbilden, ofta eller periodvis tas många emot från andra kommuner. I Katrineholm, Eskilstuna och Nyköping finns heller inget krav på en beslutande socialtjänst bakom placeringen, även om det är absolut vanligast.
– Förra året hade vi flest från Nyköping och Oxelösund, det här året är det flest externa placeringar. Många gånger är det svårt att få plats, det är nästan alltid fullt, säger Lena, barnansvarig på Kvinnojouren Mira med fem separata lägenheter i Nyköping.
Räcker ni till?
– Nej, vi får säga nej till någon varje vecka. Under 2014 sa vi nej till 76 personer på grund av platsbrist. Vi försöker dock att prioritera våra bidragsgivande kommuner Nyköping och Oxelösund.
Verksamma på kvinnojourerna i Katrineholm, Flen, Nyköping och Eskilstuna säger att bristen på lägenheter orsakar proppar. Kvinnor och barn kommer inte vidare. Idealet i Katrineholm och Eskilstuna är en vistelse på jouren i tre månader – men den kan bli upp till ett år eller mer.
– På tre månader hinner de landa, komma i balans och ta beslut om framtiden. Att bo hos oss i över ett år är inte acceptabelt, särskilt inte för barn, säger Gunilla Lange, ordförande på Kvinnojouren Moa i Eskilstuna som får medhåll av en kollega på Kvinnojouren Malva i Flen:
– Det är jättesvårt att få ut dem i egna boenden, det finns knappt några lägenheter. Ofta saknas inkomst och ofta måste de byta stad. Våldet är väldigt sällan bara fysiskt, ofta är det fysiskt och ekonomiskt.
När det är fullt på jourerna får socialsekreteraren på andra sidan telefonlinjen ringa vidare i Sörmland eller till andra delar av landet, något som även jourernas personal hjälper till med. Finns det barn med i bilden, vilket det ofta gör, ska det planeras för förskola eller skolgång. I Sveriges kommuner och landstings öppna jämförelser för 2015 uppger sex av nio kommuner i Sörmland att det saknas rutiner för att säkra barns skolgång i skyddat boende.
Ytterligare ett problem som kvinnojourerna brottats med är ekonomin. I det här sammanhanget sticker Kvinnojouren Mira ut med sitt treåriga avtal med Nyköpings kommun. Vanligare är att det ser ut som i Katrineholm med ettårsfinansiering.
– Vi söker verksamhetsbidrag och får veta ett år i taget hur det ser ut. Det är väldigt speciellt att arbeta i en organisation och inte veta om pengarna kommer in, säger Evelina på Kvinnojouren Miranda.
Hon arbetar heltid vid sidan av en barnresurs på halvtid samt tre aktiva volontärer. Barnresursen har fått förlängt till sista februari nästa år – sedan är det osäkert om kompetensen finns kvar.
Samhället är överens om att kvinnovåld är ett samhällsproblem, ändå ser det ut så här?
– Det är jättekonstigt. Jag tror att det beror på att kvinnor och barn prioriteras ned, säger Evelina.
Våldets karaktär ser de ingen skillnad på över tid. Personal i Katrineholm och Nyköping uppger dock att de har tagit emot fler utlandsfödda, något som ökar behovet av tolkar. Vad det gäller förebyggande arbete säger flera att arbetet måste börja med barnen.
– Miljontals kronor läggs ned på att hjälpa dem som redan är utsatta för våld. Nya pengar måste in i arbetet för förhindra att våld uppstår och då kommer vi in på strukturella ordningar, något inte många törs ta i. Det är där man måste sätta ned foten, säger Gunilla Lange, Kvinnojouren Moa i Eskilstuna.
Fotnot: På grund av säkerhetsskäl har tidningen valt att inte återge somliga av de intervjuades namn efter önskemål.