Handbollslöftet Sofie Borg var bara 16 år när hon hamnade på Specialistcenter i Eskilstuna. I dag är hon 21 och kämpar med att få tillbaka de drygt 100 000 kronor hon tvingats betala ur egen ficka för att slippa de svåra smärtor som höftartroskopierna orsakade.
– Mina operationer var helt onödiga och skulle aldrig ha gjorts. LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag, reds. anm.) har klassat komplikationerna som vårdskada. Men försäkringskassan vägrar ersätta mig för protesen jag fått inopererad i Belgien.
Det var på en handbollscup som då 16-åriga Guif-målvakten Sofie Borg fick problem med ena ljumsken.
– Jag trodde jag överansträngt mig och skippade sista matchen. Men det gick inte över och när jag kom hem gick jag till en sjukgymnast som skickade remiss till Specialistcenter. Där sade de att jag hade benpålagring. Inte så mycket, men tillräckligt för att jag borde operera.
Sofie Borg fick besked om att hon skulle vara tillbaka på handbollsplanen inom sex månader om hon jobbade seriöst med rehabiliteringen. Det gjorde hon.
– Jag var alltid med på handbollsträningarna och slet stenhårt med rehabiliteringen däremellan. I början gjorde jag framsteg, men efter en och en halv månad stannade det av och jag hade lika ont som tidigare. Jag kom inte vidare och nu trodde Specialistcenter att det berodde på att min höftböjare var inflammerad.
Kliniken föreslog en klyvning av höftböjarmuskeln.
– Mitt mål var att kunna spela handboll igen. Sa de att något var bra så var det väl det, tänkte jag och gick med på operationen. De talade aldrig om att något kunde gå fel. Men när jag vaknade upp hade de ändå inte kluvit muskeln, den var inte inflammerad sa de. Däremot påstods att mitt labrum var trasigt och därför hade det tagits bort. Det betydde att jag nu måste göra en labrumrekonstruktion.
Rekonstruktionen bokades in till augusti 2015.
– Efteråt blev jag ändå inte bättre. Snarare sämre. Vid uppföljningen på hösten sa de igen att min psoas verkade inflammerad och ville klyva. Jag var tveksam, nu hade jag börjat söka på nätet och hittade andra som inte blivit bra efter höftartroskopier. Men jag bestämde mig ändå för att lita på läkarna. När jag frågade efteråt om den var inflammerad sa de: ”Det kan man inte se.” Nu började jag få en riktigt dålig magkänsla och begärde ut alla mina journaler.
– Det var mycket som inte stämde i journalerna, men när jag ville prata med läkaren som opererat sa Specialistcenter att han börjat jobba på ett annat ställe och att jag fick söka honom där. Jag försökte få en tid på hans nya klinik i Uppsala, men det var omöjligt.
Till slut fick Sofie Borg i alla fall en tid med en annan läkare på Specialistcenter i Eskilstuna. Det var i augusti 2016.
– Jag var fortfarande inte bra och det enda besked jag fick nu var: ”Du kommer inte att kunna spela handboll mer och måste ställa in dig på att äta smärtstillande resten av ditt liv.”
Med det beskedet skickades Sofie Borg hem. Trots upprepade kontakter med Specialistcenter fick hon ingen hjälp.
– De upprepade bara att det inte fanns något de kunde göra.
Sista året på gymnasiet blev tufft. Förutom att försöka klara av studierna letade Sofie Borg febrilt efter en lindring för sin värk i höften. Hon letade på nätet i ett halvår och till slut hittade hon en ortoped i Belgien med lång erfarenhet av så kallade ytersättningsproteser.
– Jag hade ont hela tiden och det räckte inte med vanlig alvedon. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Vid det här laget hade jag väldigt lågt förtroende för läkare. Men i Sverige skulle jag aldrig ha fått en protes, man måsta vara minst 40 för att det ska bli aktuellt.
En ytersättningsprotes sätts utanpå höftleden. Lårbenet kapas inte av och det betyder att man kan få en vanlig höftprotes längre fram om det skulle behövas.
Efter studenten, hösten 2017, åkte hon till Belgien och opererade sig för egna pengar. Rehabiliteringen funkade. I dag är värken borta.
Däremot känner hon fortfarande av att Specialistcenter tog en sena från baksidan av hennes lår vid labrumrekonstruktionen och att höftböjaren är svagare än den borde vara på grund av klyvningen.
– Men i stort sett mår jag bra och har inga problem med att vara aktiv och i rörelse. Jag gymmar, går på pass och spelar lite badminton. Läkaren i Belgien har sagt att jag kan börja spela handboll också om jag vill.
Försäkringskassan hävdar att hon inte kan få tillbaka pengarna för operationen i Belgien eftersom utlandsvård som kräver inläggning måste godkännas i förväg – och att operationsmetoden inte är vedertagen i Sverige.
– Ärendet har varit ända uppe i förvaltningsrätten, men jag har fått nej. Jag kommer inte att få ersättning för operationen.