Hon är åtta meter lång, väger uppemot fyra ton och skulle nog kunna beskrivas som ganska bastant.
– Det är nog lite ardenner i henne, säger Kjell och ler.
Thun var hon döpt till när de köpte henne för 32 år sedan.
– Vidskeplig som jag är fick hon behålla namnet. Jag tycker inte att man ska döpa om en båt, säger Kjell Gill och visar vägen ut på den första av de tre båtbryggorna i Sparreholms hamn.
Hamnen är full av båtar av alla de slag. Små och stora, gamla och nya, de flesta av plast men några av trä. Men Kjell och Rose-Marie Gills Thun sticker ut ur mängden. Hon började sin karriär för 68 år sedan som fiskebåt.
– Men när vi köpte henne 1982 var hon ombyggd till fritidsbåt och i rätt dåligt skick. Ett riktigt renoveringsobjekt, berättar Kjell.
– Jag sa åt Kjell att jag följer inte med ut innan du har snyggat till henne. Hon såg bedrövlig ut, fyller Rose-Marie i.
Det första året gick åt till renovering. Bordläggningen var rutten och behövde bytas, större delen av inredningen likaså. Kjell är byggnadssnickare och klarade av arbetet själv med bistånd från Rose-Marie.
– Det svåraste var att hitta virke. Det ska vara ek i en båt som den här och det är inte så lätt att få tag på. Men det var roligt! Jag brukar säga att om jag fick leva om mitt liv skulle jag bli båtbyggare i stället för snickare.
Vant förbereder han Thun för en åktur och det är faktiskt en hel process. Thun drivs av en klassisk tändkulemotor, placerad mitt i båten. Den är upphovet till det klassiska dunk-dunk-ljudet från gamla fiskebåtar och den kräver sin skeppare. Innan motorn kan startas måste den värmas med en gasolbrännare. Det väser olycksbådande från motorrummet och den blå lågan känns rätt vansklig ombord på en båt helt gjord av trä. När tändkulan är varm efter tre-fyra minuter är det dags att med handkraft dra igång motorn.
– Har man tur går den åt rätt håll. Det märker man när man lägger i växeln, säger Kjell och skrattar.
Den här gången gick det bra. Thun backar snällt ut från bryggan, Kjell slår om till framåt och värdigt tuffar hon iväg ut på Båven. Motorn dunkar taktfast, skrovet vibrerar lätt för varje slag. Den svaga vinden driver i väg dieselångorna och det luktar i stället sjö och sommarvarm tallskog. Kjell sköter spakar och reglage och Thun får upp farten, det vill säga så mycket fart en dam i hennes ålder mäktar med. I makliga fem knop lämnar vi hamnen och stävar ut mot den vida Rockelstadfjärden.
– Man får inte ha bråttom när man har en båt som Thun. Fast å andra sidan - varför ska man bråttom på sjön? säger Kjell Gill.
Familjen Gill har tillbringat oräkneliga timmar på sjön. När barnen var små i en mindre båt och med tält, så småningom i Thun som har en liten ruff där det går bra att sova.
– Ungarna älskade att vara ute på sjön. Vi hade precis köpt Thun är Andreas föddes och han sov aldrig så bra som när vi var ute på sjön. Men så fort motorn stannade så vaknade han, minns Rose-Marie. Nu är det barnbarnen som vill ut på sjön med oss i stället.
– Jag trodde när jag blev pensionär att jag skulle ha hur mycket tid som helst att vara ute på sjön. Men det stämmer som de säger att ingen har så lite tid som en pensionär. Hittills har vi nog bara varit ute tre-fyra gånger i år. Men jag sover ofta i båten, jag brukar rycka in som båtvakt i hamnen åt dem som inte har tid eller möjlighet och då är det skönt att sova några timmar innan man åker hem igen. Och så är vi här då och då och fikar och bara pysslar om den gamla damen. Det tror jag hon tycker om, säger Kjell.
Familjen Kjell känner Båven utan och innan. Vet var de bästa öarna finns, var man ska lägga till om man vill ha kvällssol och vilken ö man ska välja om man vill ta ett morgondopp. Känner till de flesta grynnorna - och lyckades ändå en gång gå på grund.
– Det är faktiskt pinsamt. Jag visste mycket väl att grynnan finns där, men jag svängde för snävt och kom för nära. Vi blev stående på grundet. Som tur var gick ingenting sönder och vi tog oss loss på egen hand. Nu har vi ju fått ett nytt och mycket bättre sjökort över Båven, så nu ska förhoppningsvis ingen behöva gå på grund längre.
Vi ankrar i lä bakom Rävudden, solen gassar och bortom Mörksundsviken och Hasselön stiger svarta hotfulla åskmoln. En snok lämnar land och simmar med höjt huvud rakt emot oss. Sedan får den vittring på båten, tvekar en stund innan den vänder om och simmar mot land igen. Det är så tyst att vi kan höra rösterna från en båt som ligger förtöjd längst in i viken, 500 meter bort. Kjell och Rose-Marie kisar i solljuset och konstaterar att "det är den där Albatrossen, de är mycket ute på sjön."
– Jo, vi känner nog igen de flesta av båtarna i hamnen även om vi inte vet vem som äger dem. Det är lättare att hålla koll på båtar än folk, konstaterar Kjell.
Båtliv är inte bara timmarna man tillbringar på sjön. En båt som Thun kräver omvårdnad och praktiskt handlag. Och förstås den tid och lust som en träbåt behöver.
– Så länge jag orkar har vi henne kvar. Och Andreas har förresten lovat att han ska ta vid när jag inte längre mäktar med. Det känns bra, säger Kjell.