Vi har valt att leva vårt liv här, i mitten av Sörmland. Till och med en bit utanför byn där skola och förskola finns. Där finns deras gemenskap. Här vill vi ge dem en bra start, en stark grundplattform.
Vi vill att våra barn ska få en bra start i livet, där en landsortsskola känns rätt för oss. I en liten klass, med en chans att bli sedda varje dag, där vill vi ge våra barn chans att utvecklas. Vi tror att detta gynnar våra barn. Väl införstådda i att skjutsa kommer bli en del av vårt liv, alltmer ju större barnen blir, men in till Sparreholm tar det lite drygt tio minuter, det är överkomligt. Vi kan till och med begära att lekande barn på besök kan hämtas hemma hos oss på väg hem från jobb, vi behöver inte alltid skjutsa tillbaka besökarna in till samhället.
Men så hotar man nu att stänga barnens skola och flytta in förskolan i en barack. Min då sjuåriga flicka ska åka 26 kilometer till en stor skola. Hon ska i så fall köras i tidig gryningstimme i vad vi tror långa stunder för att plocka upp många andra barn innan hon kommer att anlända skolan. Vem kan garantera hennes trygghet där och då? I en fullpackad buss, sju år gammal?
Hur eftermiddagen sedan ser ut är det svårt att tänka på. Ska hon skjutsas hem igen eller ska vi hämta henne? Om hon vill leka med en klasskamrat, hur skulle det gå till? Vem skulle orka hämta upp sitt barn 26 kilometer bort, när det finns andra närmare att leka med?
Så isolerade de här barnen kommer att bli. Det kommer inte gynna våra barns bästa. Hur ska de orka klara av skolan om de går upp tidigare för att hinna med skolskjutsen, hur ska de orka göra läxor, kunna ha någon fritidsaktivitet?
Så går jag på möte i Sparreholm för att vara med och samla in argument om varför vi behöver ha skolan kvar. Overkligt känns det.
Men vi måste se sanningen i vitögat och förstå att pengar är viktigare än våra barn. Att satsa på kompetensutveckling är fantastiskt, att satsa på barnen är en förutsättning, att ha ett synligt lärande låter hoppfullt och jag tror att vi kan ha det, att det skulle gagna skolan stort. Skolan i Sparreholm också. Det finns alltid saker som behöver förbättras och nu finns möjligheten att göra det i och med Skolprojektet. Men låt skolan och Sparreholm få leva.
I bilen hem från mötet slår det mig. Vår fyra och ett halvt-åring ska in i skolan om ett och ett halvt år. Han har diabetes typ 1 och är beroende av måltider i rätt tid. Han kommer inte att klara av att vakna, klä på sig och åka "halva Sörmland runt" för att komma till fritis och äta frukost. Nu kan han det för förskolan i Sparreholm är bara tio min bort och näringsriktig frukost serveras inom rimlig tid.
I framtiden kommer han behöva gå upp ännu tidigare för att hinna äta ordentligt hemma innan avfärd mot skolan.
Vilken tid är rimlig för ett barn att gå upp som sedan ska klara av sin skolgång utan att somna? Så läggs skolan ner, kommer hans hälsa faktiskt att påverkas. Kommer vi att kunna bo kvar då? Jag hoppas det. Jag hoppas att de som beslutar tänker som vi, att närheten är viktig. Jag tror att mina barn gynnas av att gå i Ekbacken.
Jenny G Andersson
Sparreholm