När nu ett historiskt beslut har fattats om lika ersättning för damer respektive herrar i de svenska fotbollslandslagen känner Pia Sundhage att hennes seriespel för 50 år sedan var en av dropparna som urholkade stenen. "Kärringen mot strömmen som orkade över tid. Men det är för att man aldrig är ensam, man är del av något större".
Arbetet för jämställdhet inom den svenska fotbollen tog ett symboliskt steg i slutet av året, då ett avtal som ger de svenska damfotbollspelarna samma ersättning som herrarna tecknades. Dagen innan beskedet kom var en av frågans förgrundspersoner på plats i regeringskansliets lokaler för första gången.
Som tredje idrottsperson genom tiderna tog Pia Sundhage emot regeringsmedaljen Illis quorum. Samtidigt tänkte hon på alla människor som har varit en del av hennes resa dit.
– Allt från min första tränare till spelare jag har lirat med, till fotbollsförbundet och människor runt omkring, säger hon.
– Det var lite coolt att stå där och känna sig lugn, jag tänkte att vi har gjort det här ganska bra!
I motiveringen hyllas Sundhage bland annat för hur hon har inspirerat både på planen och utanför.
– Jag blev faktiskt rörd. Och frågade om jag kunde få den där motiveringen, säger hon.
Stolthet och glädje. Så sammanfattar hon sina känslor för utvecklingen som har skett när det gäller jämställdhet och jämlikhet kring den svenska fotbollen under hennes egen tid på och vid planen. Samtidigt är arbetet som förbundskapten för Brasiliens landslag lite som en resa bakåt i tiden i det avseendet.
– Det är som att cirkeln sluts och att jag får börja om igen. Men jag vet ju att det går! Och de har bra exempel i Europa och det är väldigt viktigt att ha goda förebilder.
Sedan hon började sitt uppdrag 2019 har just tid och struktur varit i ständig fokus.
– När jag kom dit var det inte så noga med tider, men nu har jag har fått spelarna att komma i tid och det är ordning och reda.
Under ledigheten har hon dock tagit av sig sin egen klocka och njuter av det.
Pia Sundhage har ramlat av två gånger, men tycker mest att det är spännande. "Det handlar om att våga ta det steget. För mig handlat modet om att jag litar på min syster. Det är precis samma i fotbollens värld, för även om jag hade meriter med mig till Brasilien så har jag fått bygga upp mitt förtroende där."
Storasyster Ingalill Sundhage bor sedan ett och ett halvt år tillbaka i Sparreholm och lillasyster Marita Sundhage flyttade efter för en månad sedan. Nu är de på plats i stallet vid Björkhult alla tre. Den tidigare chefredaktören Ingalill ska rida ut och Marita, som har arbetat på ridskolor och i stall hela livet, förbereder dagens lektion med nybörjaren Pia. I boxen bredvid gnäggar hennes namne.
– Hon var ridskolehäst på Allingsås ridskola där Marita jobbade. Pia gjorde två föreläsningar i stan och skänkte arvodet till ridskolan som köpte två hästar, bland annat den som döptes efter henne, berättar Ingalill.
Men hästen trivdes inte i verksamheten så Ingalill köpte henne.
– Ibland när vi pratar här inne får man förtydliga "ja, alltså jag menar hästen".
Björkhult stall utanför Sparreholm.
Pia minns med värme hur hon som barn lirade boll med pojkarna i området och hur gymnastiklärarna på skolan uppmärksammade hennes intresse och erbjöd henne att byta från flickornas gympagrupp till pojkarnas. Där var det bollsport som gällde.
Att sporten, eller vad än som råkar väcka barnets intresse, är tillgängligt för alla och inte begränsat beroende på kön är en av hennes hjärtefrågor.
– Det viktiga är barns rätt att göra det de tycker är kul, rätten för den lilla flickan att kunna satsa på fotboll precis som pojkar gör.
Men det räcker inte med att det finns flicklag, påpekar hon. Det behövs också damlag med förebilder för flickorna som spelar precis som att det finns herrspelare för pojkarna att se upp till.
Pia är väldigt mån om hästen som djur. Det är en väldigt bra egenskap, säger systern och ridläraren Marita Sundhage.
Lika mycket som hon brann för dobbar och knäskydd, lika mycket fnös hon när systrarna drog till stallet. Själv var hon ganska rädd för de stora djuren.
Under sina föreläsningar om ledarskap har hon nämnt tre grundläggande faktorer som gör att man motiveras att fortsätta med något: att man är framgångsrik, att man utvecklas och att man trivs i miljön. För ungefär fem år sedan blev hon nyfiken på att själv testa teorin.
– Då bad jag Marita om fem ridlektioner och tänkte att jag skulle se om jag ville fortsätta sen.
Fem lektioner gick fort och nu har det alltså gått lika många år. Och ett hästköp.
– Från att jag var rädd tycker jag nu att det här är fantastiskt spännande och jag lär mig så mycket. Det har det blivit en sån kick!
Marita beskriver dessutom Pia som en drömelev, kanske med anledning av hennes stora hänsyn till djuren.
– Hon hade ett så fint uttryck härom dagen när hon verkligen fick till ridningen. Hon hade kontroll, balans och bägge var nöjda. Då sa hon "hästen kändes närmare mig". Och det har jag aldrig hört någon säga tidigare! Man brukar prata om att "hästen gick i form" eller "den gick på tygel", säger Marita.
När det gäller fotbollsframgångarna är Pia Sundhage noga med att understryka att det handlar om gemensamma prestationer – både när det gäller matcher och arbetet som görs gällande jämställdhet. Nu har hon fått en ny lagkamrat på fritiden, i form av hästen Flippan.
Att ha en elev som är vuxen och totalt oerfaren av hästar kommer med både fördelar och utmaningar. Facktermer flyger över huvudet på fotbollstränaren i sadeln och Marita får därför anpassa hur hon kommunicerar, vilket hon framför allt upplever som positivt. Kanske skulle fler ryttare vinna på det?
– Många som har ridit länge tror att de vet vad allt betyder, men är kanske inte helt säkra. Då kan det vara jobbigt att krypa till korset och erkänna det. Om man kommer till en ridlärare som konstaterar att man måste jobba med mer basala saker, då blir läraren inte alltid så poppis.
Plötsligt ändrar Pias häst Flippan rytm i steget och saktar ner något där hon travar runt på ridbanan. "Det ser lite lösigt", ropar Marita varpå hon kommenterar:
– Det var inget fackuttryck. Det var västgötska.
Pia hyllar systern Maritas förmåga att förmedla detaljer: "Det finns så många saker kring ridningen och det gäller att välja rätt detalj för det man väljer att träna på. Hon upprepar gång efter gång efter annan vad jag ska göra, det är jag inte alls lika bra på i min fotbollsroll".
För Pia är julen "lugnets och familjens tid". Hon är lite missnöjd med kylan som har bitit sig fast i Sörmland, men är samtidigt tagen av den vackra naturen.
Hon ser fram emot en skål varm risgrynsgröt men har i övrigt inga direkta favoriter på julbordet, eftersom hon undviker att äta kött.
– Men jag är väldigt förtjust i clementiner!
Dagarna som nu tickar förbi är en skön kontrast mot vardagen på andra sidan Atlanten.
– Jag lever i en värld där det hela tiden ska presteras, men under jul och nyår presterar jag inte. Jag bara är! Till jul trycker jag på avstängningsknappen.
"I går, då red jag som en potta skit i början. Men 45 minuter senare så kändes det helt annorlunda. Att jag gick från att vara så himla dålig till att jag kunde snurra runt där på volten under ett pass, det är så coolt. Det har jag aldrig upplevt kring fotbollen!"
Efter nyår far hon hem till Brasilien, där ett inspirerande arbete med flera nya spelare i laget väntar. Hon ser också fram emot sommarens Copa América, en ny turnering för hennes del. 2024 är det så dags för OS i Frankrike och därefter ser hon det som mycket möjligt att avsluta sin karriär. Framtiden verkar finnas i just Sparreholm.
– Det har gått så långt, hör och häpna, att jag letar efter en gård här runt omkring.
Kriterierna är att den ska ligga vid vattnet och ha plats även för Flippan.
– Marita sa det att jag får köpa en gård och anställa henne. "Jaha", sa jag. Då får du vänta i tre år.