På Rädda barnens huvudkontor hänger teckningar och annat färgglatt för att visa att det är en plats för just barn.
Förra våren utökades Kärleken är fri, Rädda barnens stödchatt för unga som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck. Ett år senare är Evelina Aho Fältskog, projektledare för stödlinjen, mer övertygad än någonsin att satsningen var korrekt.
– Kategorin våld i hemmet har blivit en av de vanligaste i våra stödkontakter. Men precis som många andra stödjourer tror vi att vi kommer se de totala konsekvenserna av pandemin först när den är över. Det kan vara svårt att kontakta oss när man i så stor utsträckning befinner sig i hemmet, säger Aho Fältskog.
Drivkraften kring att hjälpa andra föddes under ett feriejobb på ett LSS-läger vid Gilwellstugan. Sedan dess har hon arbetat i en tydlig riktning och har varit på Rädda barnen i två år.
I rapporten "Allt jag inte får göra" samlar organisationen vittnesmål från unga. En sjuttonårig transperson berättar om att leva under dödshot. En ung kvinna har fått en hasp uppsatt på dörren av sin far och kan inte komma och gå som hon vill.
– Vi känner ett stort ansvar att nå ut med barnens egna berättelser om hedersförtryck. De flesta av våra kontakterna är helt anonyma och ger oss en unik inblick i deras tillvaro.
Hon upplever att det finns en stereotyp bild av hedersförtryck bland vuxna rent generellt.
– Som att det är kopplat till var man växer upp, till religion eller socioekonomiska förutsättningar. Men barnens berättelser visar tydligt att det finns en väldig bredd.
Den första januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag, men hos Kärleken är fri är det tydligt att många inte får sina rättigheter tillgodosedda. Många känner inte ens till dem.
Det är inte bara flickor som drabbas av hedersproblematik. Många killar hör av sig till Kärleken är fri och berättar om hur de pressas till att förtrycka andra eller giftas mot sin vilja.
Aho Fältskog är glad för den reform av skollagen som från och med nästa höst ökar fokus på bland annat normer och heder i undervisningen.
– För mig skickar det en tydlig signal om att det är något som brister i i dag. Det behöver inte betyda att man inte tycker att det är viktigt, men kanske att kunskapen är varierad och många tycker nog att det är svårt att prata om det här.
Hon uppmanar alla som arbetar med barn att redan nu lära sig mer om hedersförtryck och om vilka frågor man kan ställa till någon man tror är utsatt.
Gör skolorna och kommunerna tillräckligt?
– Det är svårt att säga. Men med tanke på att många barn inte får frågor kring våld hemma och att barn inte riktigt verkar ha förtroende för vuxna så vet jag att vi behöver göra mer.