Ingen som har hört en storloms vemodiga rop en ljus försommarnatt kommer att glömma det. Storlommens rop slår an en sträng i vårt stenåldersjag och får oss att drömma om vildmark och lägereldar. Lommen är en av Sörmlands karaktärsfåglar och dessutom en så kallas ansvarsart i landskapet.
– Det betyder att lommen har en betydande del av sin population här hos oss och att vi därför har ett extra stort ansvar för arten, förklarar Leif Carlsson.
Han är en av dem som har engagerat sig särskilt i lommens väl och ve och vet det mesta om de säregna fåglarna. Sedan två år tillbaka driver Sörmlands ornitologer ett särskilt projekt kring storlommen.
– Om vi ska ta ansvar för arten måste vi till att börja med göra en ordentlig kartläggning. Vi vill veta hur många häckande par det finns, var de håller till och hur de rör sig i länet.
Som en del i kartläggningen har ornitologerna börjat närstudera de samlingar av lom som sker varje år från mitten av juli och fram till början av september. Storlommen lever normalt i par eller ensamma.
– Det har varit känt att storlommen samlas i flockar då och då. Men ingen har tidigare sett så stora och regelbundna samlingar som på en sjö i Sörmland. Det verkar som att just den här sjön ligger precis rätt till och är särskilt viktig. Det finns ingen häckande storlom här och därför inget par som hävdar revir. Det är en allmänning för lommarna helt enkelt.
Den här ljumma augustikvällen är som gjord för lomsamling. Sjön ligger blank och stilla, förutom ornitologerna syns inte en människa till, det enda ljud som hörs är gräshoppornas knirrande. I takt med att solen sjunker och augustimörkret tar över ökar antalet lommar i sjön. De kommer en och en eller två och två och slår sig ihop i två stora flockar. Ornitologerna räknar och räknar en gång till för att vara säkra på antalet. Som mest har 98 lommar noterats på sjön.
Ingen vet riktigt varför lommen samlas på det här sättet. Men det finns teorier.
– Den här fågeln som är så smidig i vattnet är väldigt klumpig på land. Det finns få lämpliga häckningsplatser för en lom och de som finns är värda att kämpa för. På våren när fåglarna återvänder till Sverige för att häcka är tiden för kort för att de ska hinna med det sociala spelet, hitta en partner och ett ställe där det går att häcka. Vi tror att lommarna samlas den här tiden på året för att fixa det här i god tid. Årsungarna får inte vara med här, det är ett faktum som stöder vår tes, menar Leif.
Den här kvällen är det väldigt lugnt i lomflockarna. Fåglarna ligger långa stunder och vilar med huvudet på ryggen. När nya fåglar anländer blir det en kort stunds rörelse i flocken, sedan faller lugnet över sjön igen. Ibland hörs en lågmält knarrande, fåglarna "småpratar" som Leif uttrycker det.
– Vissa kvällar är det mycket aktivitet i flocken, då kan man se att de har olika ritualer för sig. De simmar i cirklar och ser ut att försöka imponera på varandra på olika sätt. Det är också ett skäl till att vi tror att samlingen fyller en social funktion.
Kartläggningen av lommens tillvaro ska användas för att bättre förstå de villkor som krävs för artens fortlevnad och kunna använda de kunskaperna för att bevara lomsjöar med just den vattenkvalitet som samtidigt ger människor hög livskvalitet. Inte minst under heta somrar som den här.
– Samexistens mellan storlom och människa är fullt möjligt. Sedan förföljelsen av lom upphörde verkar det som att lommarna har acceptera människan och inte alls är lika störningskänsliga längre, konstaterar Leif.