"Jag vill få folk att tänka om, att förändras och bidra till förändring", säger Mikael Zetterström.
Vi träffas på verandan vid Mikael Zetterströms motorverkstad, intill huset där han bor med fru och barn, långt ut på Selaön. Runt knuten ligger skog och äng, ett fåtal hus och gårdar. Stillhet och trygghet.
Kvällen innan knivrånades en 13-åring i centrala Strängnäs. Några dagar tidigare sparkades en man ner och en annan stampades i huvudet när fem förövare gick till attack. Ett par veckor före det knivrånades en 15-åring i Åkers styckebruk.
Alla misstänkta är unga, i ett par fall bara 13–14 år.
Just nu kokar lokala grupper i sociala medier mer än vanligt av ilska, oro och frustration. Inläggen är oftast negativa, sällan konstruktiva, konstaterar Mikael Zetterström:
– "Och vad gör du själv då?!", tänker jag ofta när jag läser. Det, mer än en enskild händelse, har fått mig att agera. Det här har jag tänkt på hela livet, något slags nätverk för att visa att man ställer upp. Att man är beredd att bidra till förändring.
För ett par veckor sedan skapade han Facebookgruppen Tryggare gator, som i fredags hade över 250 medlemmar. Många har sagt att de ska komma på det digitala uppstartsmötet på kvällen den 12 november.
– Vi börjar med att se vilka vi är och vad vi kan bidra med. Det blir vad vi gör det till tillsammans, med våra erfarenheter och styrkor. Jag vet att det finns andra bra nätverk i samhället. Vad jag saknar är något som knyter ihop allt.
För att förändra måste man nå "båda sidor", menar han. Fler måste bidra med trygghet, färre måste skapa otrygghet:
– Ingen vill vara en brottsling, men de måste få goda exempel och någon som tror på dem. Alla kan förändras. Jag skiter i var du var igår – jag bryr mig om var du vill vara i morgon.
"Alla kan förändras", säger Mikael Zetterström.
Själv tar Mikael Zetterström bland annat med sig sina personliga erfarenheter från att växa upp i ett fosterhem, med flera fostersyskon som har haft och har det betydligt tuffare än han.
Vad tror du Tryggare gator gör om ett år?
– Vi finns där vi behövs. Vi kanske har en stödtelefon om man behöver skjuts hem eller någon att prata med om man går. Vi kanske finns på diskon och i skolor. Vi samverkar med organisationer och nätverk. Kanske politiker. Kanske Socialstyrelsen. Vi arrangerar föreläsningar och bjuder in dem som inte har det så lätt. Det finns hur mycket som helst att göra, men inga ursäkter.