På Max Roséns Facebooksida finns en bild från den 29 januari. Det var den dagen som han opererade bort tumören i den ena pungkulan. Han står i ett garage, i vit jacka och med en väska över axeln. Texten lyder: "Står upp och på väg hem med lite mindre kroppsdelar".
– I början av januari märkte jag att ena pungkulan var stenhård, jag hade ont i ljumsken, och så var det i ett par veckors tid. När det inte gick över ringde jag sjukan som sa att jag skulle komma in. De trodde först att det var en inflammation, men sedan konstaterade de genom ultraljud att det var en tumör, säger Max Rosén, hemma i myskläder i soffan.
Det visade sig att tumören var elakartad, men också att sjukdomen hade spridit sig till lungor och en körtel. Max Rosén säger att allting gick så fort, han hann inte riktigt med. Han genomgick hörseltest. Han fick ha koll på att han inte fick sockerdricka i fingrarna av cellgifterna. Sedan var det undersökningen som rörde fertiliteten. Efter ett besök på fertilitetskliniken i Uppsala lägger han upp en bild på ett papper med titeln "Nedfrysta spermier" på Facebook. Max Rosén skriver "hoppas de tänker på den enormt ökade rånrisken nu på banken".
– Men när jag fick beskedet var jag i en slags chock, jag var väldigt reserverad då. Men sedan har allt gått så fort, det har nästan varit skönt att åka in på cellgiftsbehandlingarna för då har jag vetat att 21 dagar är bokade.
Testikelcancer drabbar främst unga män. 75 procent av dem som får diagnosen är mellan 27 och 42 år. Bland män över 65 år är det endast 10–15 som får sjukdomen. Själv hade Max Rosén inte funderat så mycket på saken, varför skulle han göra det, men han har hört om andra män som har cancer nu när han själv har drabbats. Men han försöker att hålla sjukdomen ifrån sig.
– Jag har inte velat läsa på så mycket, för man hittar bara det värsta. Men polarna säger att jag har 90 procents chans att bli frisk. Det är samma sak hos läkaren, jag vet inte vad jag ska fråga, det finns ingen anledning att måla fan på väggen, det är lite så jag funkar.
Hans cancer spred sig först mycket snabbt, det gick att se på röntgen. Men lika snabbt gick cancern tillbaka, som en reaktion på cellgifterna. Han har nu genomgått tre behandlingar, efter andra omgången gick vissa tumörer tillbaka helt, andra krympte till hälften.
– Efter första omgången kände jag att fan, om det är så här man ska må i ett par månader då kommer jag inte att klara det. Jag känner mig frisk tills jag läggs in på cellgiftet, innan känner jag inte av det.
Cellgiftsbehandlingarna innebär att han först ligger inne på sjukhuset i fem dagar. Sedan kommer han hem, och det är då han har varit hos sin pappa på grund att han har känt sig orkeslös och mått illa. Sin favoritmat vill han till exempel inte äta, allt smakar sköljmedel.
– Sedan efter fem, sex dagar börjar det kännas naturligt igen. Jag har egentligen mått oförskämt bra.
Han har varit helt öppen med sin sjukdom och behandlingar på Facebook. Han tycker att det har varit lika bra, att människor ska veta vad han går igenom, att det inte är så mycket att hymla om. Han har också blivit överraskad av att mer avlägsna vänner har brytt sig. En tjejkompis kom till exempel upp till sjukhuset där han låg, med kaffe och fikabröd. De hade bara träffats ett par gånger innan. Överlag tycker han att sjukdomen har skapat tajtare och djupare band.
Har den här sjukdomen förändrat din syn på saker och ting?
– Jag värdesätter mindre saker, som att kunna käka. Jag träffade också en polare som sa att han hade tjackat en fyrhjuling tack vare mig, varför vänta och skjuta upp saker?
Du ville berätta om det här i tidningen, varför?
– Män bör kolla upp sig så fort de upptäcker något, även om det suger att få beskedet. Som jag skrev på Facebook, det kan vara bra att fruarna kollar upp sina män, säger Max Rosén.