Mariia Sobiraiska tror att hennes vistelse i Sverige bara blir ettårig. Hemlängtan plus det faktum att hon är besviken på det svenska samhället gör att 40-åringen överväger att resa hem, trots den allvarliga situationen.
Strax efter det att Ryssland gick in i Ukraina 24 februari 2022 flydde Mariia Sobiraiska och hennes lilla dotter Kristina ut ur landet i bil. Via Polen kom de till Sverige och Stallarholmen.
– Jag har en god vän här. Hon ringde oss flera gånger och bad oss komma hit på grund av situationen i Kiev.
– Min väninna sedan 20 år är ryska, och gift med en svensk man. Hon är emot kriget och dödandet. Darija har två barn, den minsta är jämnårig med Kristina.
I september 2022 gjorde Mariia och Kristina ett försök att återvända till Kiev.
Men efter några veckor dök missiler upp och de fick resa till Sverige en andra gång.
Hela tiden har maken Yevhen funnits kvar i Ukrainas huvudstad och arbetat i sin bilverkstad.
– Bland annat hjälper han armén att reparera fordon. Men det är en osäker plats att vistas på eftersom företaget nästan ligger granne med värmeverket, säger Mariia.
När familjens lägenhet kommer på tal finns också en påtaglig oro.
– Vi bor nära regeringskansliet, som förstås också är ett mål för vår fiende.
Ändå är Mariias plan att nästa månad ta adjö av Stallarholmen.
– Sverige är ett fantastiskt vackert land som jag tycker om att besöka. Dessutom är jag tacksam för att ni hjälper Ukraina militärt. Men det finns samtidigt saker här som gör mitt liv väldigt komplicerat.
Mariia Sobiraiska: "Sverige är ett vackert land".
När kommunen i veckan bjöd in till jobbinformation för ukrainare på Multeum var Mariia inte där.
– Nej, det är inget som jag kände till, vilket var synd, säger Mariia som i hemlandet läst både ekonomi och en HR-utbildning på universitetsnivå. Innan Kristina föddes jobbade hon som HR-chef på ett företag i Kiev.
Här lever Mariia och dottern på 3 000 kronor i månaden plus det som maken skickar henne.
– Kristina går i förskolan och jag läser svenska på Folkuniversitet i Eskilstuna två dagar i veckan. Annars fördriver jag tiden med att städa, tvätta, studera och laga mat. Men nu har vi varit nästan ett år hos våra vänner och kan inte stanna hur länge som helst.
Mariia hade önskat sig arbete, bostad och personnummer.
– Kommunen hjälper mig inte att hitta lägenhet, utan hänvisar till Migrationsverket. Men vänder vi oss dit kan vi hamna var som helst för att sedan bli flyttade igen efter en månad. Jag vill inte rycka upp min dotter från förskolan. Det skulle skapa stress.
Din jobbsituation?
– Allt som jag blivit erbjuden är att bli städerska. Men jag har läst på universitet i sju år och pratar engelska.
Mariia kan inte, hävdar hon, ta ett blodprov så länge som personnummer saknas.
– Samordningsnumret jag fått från Migrationsverket funkar inte lika bra. Att exempelvis beställa kläder åt min dotter på nätet går inte, för då krävs också personnummer. Så hela tiden måste jag be Darija om hjälp.
– Det känns inte som att jag får samma hjälp som andra fått, eftersom jag bor hos en familj. Det kanske varit lättare om jag inte haft några vänner i Sverige.
Kristina, Mariia Sobiraiskas 3-åriga dotter, trivs i den lokala förskolan.
Att maken skulle komma hit är uteslutet. Därför styr Mariia kosan hemåt nästa månad, om inget drastiskt inträffar.
– Kristina saknar sina pappa så mycket. Varje kväll när vi talas vid i telefon läser han en saga för henne. Jag saknar honom förstås också.
Men det måste kännas farligt att åka hem?
– Livet går inte att skjuta upp, folk börjar vänja sig vid situationen i Ukraina.