Aldrig förr har Bolennart Johannesson känt sig så välkommen till ett nytt jobb, som nu när han börjat som rektor på Stallarholmsskolan.
– Det har känts positivt hela tiden. När jag gick från anställningsintervjun kände jag mig väldigt glad. Och så har det fortsatt, säger han.
Dialekten avslöjar att han kommer norrifrån; Luleå närmare bestämt. Vid 16 års ålder gick flyttlasset söderut, men "bara" 50 mil till Härnösand för att börja på musikgymnasiet. Senare gjorde musikhögskolan i Piteå honom till den sångpedagog som han har arbetat som i många år.
Bolennart Johannesson är Järnabo sedan 15 år tillbaka, men det senaste decenniet har han pendlat till jobbet i Ludvika kommun. När rektorstjänsten i Stallarholmen utlystes var det inget tvivel om att han skulle söka.
– Jag tyckte det var dags att flytta hem till min fru, säger han.
Kommer din musikaliska bakgrund att märkas i ditt rektorskap?
– Stallarholmsskolans signum är vårkonserterna; stora produktioner som måste vara något helt unikt för en grundskola. De kommer jag vara väldigt stolt över. Och jag kommer nog lägga näsan lite i blöt också.
Bolennart Johannesson ser kulturen som ett viktigt ben i skolan – men understryker att uppdraget är att alla elever ska nå kunskapskraven och -målen.
Har du hunnit få en uppfattning om hur väl det låter sig göras?
– Stallarholmsskolan är en välfungerande skola med personal som är engagerad till max. Men man kan alltid förfina, och jag har sett att vi har en del saker att ta tag i.
Han berättar att det bland annat kommer att skapas specialpedagogiska team på skolan, för att bättre kunna hjälpa nyanlända och elever i behov av särskilt stöd. Pedagogerna kommer också att börja med kollegialt lärande.
Familjeliv och villaskötsel är vad som upptar fritiden för Bolennart Johannesson. Och resorna till Turkiet – fyra till sex gånger per år.
– Jag älskar Turkiet och har många vänner där. Jag är bedrövad över situationen och tycker verkligen synd om det turkiska folket.
Snö och kyla gillas inte av Bolennart Johannesson. Att flytta tillbaka till Luleå är otänkbart, även om han känner sig djupt rotad i Norrbotten.
– Ju äldre jag blir, desto tydligare blir de där rötterna. Det känns som att det finns en kod där uppe som jag har knäckt, vi förstår varandra på ett särskilt sätt. Så känner jag även om jag träffar en norrlänning här nere.