Först och främst det viktigaste: alpackor spottar inte, de säger tvi.
– Det gör de om man kommer för nära när de är på dåligt humör, säger Ulla-Lena von Krusenstierna. Hon är alpackornas tidigare ägare och har i över 20 år skött om dem ute på Näsbyviksgård på Selaön.
Det är hit tidningen fått följa med den nya ägaren, Louise Forsbäck, för att hämta hem sina tamdjur.
Pacolino, Barillo, Galaxy och Penelope ser smått nervösa ut när vi kliver in i det vårsolstäckta stallet. Troligtvis beror nervositeten på att det står sex par ögon och glor på dem; än verkar de inte ha någon aning om att det är flyttdags.
Krullhåriga Penelope gömmer sig bakom de andra i flocken. Hon var en av de första alpackorna som Ulla-Lena von Krusenstierna och maken Peter välkomnade till sin gård.
– Vi köpte in henne från Schweiz. Vi hade får här innan, men det var ett jättejobb, så vi bestämde oss för att sälja av alla och köpa alpackor. Några köpte vi från en 4H-gård i Täby, där en var från Tyskland och en annan från en cirkus. Till slut hade vi totalt 38 stycken. Alla har fått sig ett fantastiskt lyckligt liv, säger Ulla-Lena, medan ögonen får en lätt glansig nyans som smittar av sig till andra åskådare.
Att säga att de är i trygga händer är en underdrift.
Louise Forsbäck har tidigare jobbat med allt från hästar och får till giraffer och gorillor. Från 2007 jobbade hon på Steve Irwins Australia Zoo strax norr om Brisbane, och efter det har hon skött om djuren på Kolmården.
I dag är hon förskolelärare, men passionen är fortfarande med djuren.
– Så nu försöker jag starta något eget på gården och få det att gå runt. Mamma har hästverksamhet där redan, och så har vi kor, får, höns, kaniner. Framåt har jag även planer på att ordna glamping (förkortning för "glamorous camping", glamorös camping, reds. anm.) på gården. Förhoppningsvis står det klart till sommaren, säger Louise Forsbäck.
När det börjar bli dags för avfärd följer alla fyra djuren glatt med ut i hästtransporten som ska ta dem till Odensicke gård.
I bilen på väg till gården får vi tillfälle att prata lite mer med Louise Forsbäck om planerna för alpackorna.
Vad fick dig att vilja skaffa alpackor, om vi börjar där?
– Det var främst det här med att vilja utöka företaget på gården. Först tänkte jag bara ringa Ulla-Lena för att fråga henne om det ens är lönsamt att ha alpackor, och hon sa att det var det. Det handlar såklart inte bara om pengarna, jag älskar ju djuren.
Men det måste ändå kunna gå runt.
– Precis, så jag frågade henne om det var någon hon kände som jag kunde köpa alpackor av. Men så kände hon och Peter att det kanske var dags att lägga ner, och eftersom vi varit vänner i många år så var det väl lättare för dem att låta oss ta över.
Louise Forsbäck fortsätter:
– Ulla-Lena är verkligen kunnig och påläst, medan jag fortfarande är i nybörjarstadiet. Men om man har intresset så kan man alltid lära sig!
När vi skumpat fram den sista kilometern så försiktigt som det bara går är vi äntligen framme.
Den tidigare nervositeten verkar bortblåst hos alpacka-kvartetten när de kliver ut. De strosar glatt runt i den nya hagen och börjar ganska omgående att tugga i sig av grästuvorna. Deras nya hem är dock temporärt, då de om inom kort ska få flytta vidare till en annan, stenigare, större och bättre hage på gården.
Men här i den temporära hagen väcker deras närvaro snart stor uppmärksamhet bland grannarna.
Inom några minuter har snart alla hästar i stallet ställt sig på tät rad längs staketet för att glo på nykomlingarna. Mer än ett dussin hästar står som fastnaglade med blicken på alpackorna, som i sin tur lojt strosar runt i samlad trupp, till synes utan att ta minsta notis av sina iakttagare.
– Jag har aldrig sett hästarna stå så där, säger Louises mamma Carina Forsbäck.
Fastän Ulla-Lena nu rent formellt säger hejdå till de ulliga vännerna, är det trots allt långt från ett farväl. Mycket kommer vara sig likt då alpackapromenaderna som hon brukade anordna kommer att fortsätta i Louises regi. Redan till påskhelgen är det tänkt att gården ska kunna ta emot sina första alpackaturister.
– De är så nyfikna och älskar att få titta på människor. Nu har de fått komma till ett ställe där de får göra just det – med jättebra ägare! säger Ulla-Lena von Krusenstierna.