Det är Stockholms Stadsmission som anordnar ett kollo för ukrainska familjer som har flytt till Sverige. I regel består dessa av mammor och ett–två barn. Totalt handlar det om 29 deltagare.
Olga Zubach anlände till Sverige den 15 april, från det krigsdrabbade landet vid Svarta havet. Med sig har hon 6-åriga David. Kvar hemma i Kievregionen finns en vuxen son och maken. Oron för dem är stor.
– Det är skönt att få komma ut hit, vi bor annars på stadsmissionens transitboende på Södermalm i Stockholm. Här ute kan vi vila från stressen och lägga ifrån oss mobiltelefonerna. Jag spelar badminton och känner mig som ett barn igen, säger Olga Zubach och skrattar.
Nästa vecka är yngsta sonen tillbaka i skolan i Sverige och hans mamma ska studera svenska.
– Vi har biljetter hem den 18 september, men det är tveksamt om vi törs resa. Jag tror vi kan stanna här till december. Man känner sig kluven. I går (24 augusti, red anm.) var situationen riktigt ansträngd i Kiev, säger hon.
Just 24 augusti firades ordentligt vid Stenfasta, eftersom det är Ukrainas självständighetsdag.
– Det ordnades disko, fiskdamm och andra festligheter. Vi gjorde en ukrainsk flagga dessutom, berättar ledaren, tillika tolken, Irina Gydell.
– Jag är från St Petersburg och flyttade hit på 1990-talet. Men jag har släkt i Kiev och ingenting emot Ukraina. För mig är kriget obegripligt.
Dagen efter partyt träffar tidningen gänget på stranden cirka 15 minuters promenad från lägerplatsen. Alla som ville fick åka ut på en båttur på Mälaren.
– Det är lugnt här och vi får en möjlighet att uppleva naturen. Jag är oerhört tacksam över att vi fick komma hit, berättar 34-åriga Marina Rohozhnikova.
Hon befinner sig i Sverige sedan mitten av mars, med Jekaterina, 3 år, och Mark, 2 år, samt sin svärmor Ludmila.
– Vi bor i Vällingby annars. Allt är bra på kollot. Vi får jättegod mat, barnen träffar nya kompisar och vi har fina ledare.
Vad tyckte du om badet?
– Jag tänker inte hoppa i vattnet, det är alldeles för kallt här. Förra året badade jag i havet i Turkiet. Vi var där på semester, vi hade ett bra liv förut.
64-åriga Ekateryna Kamiskaya sällar sig också till hyllningskören:
– Värmen vi känner och mötena är ovärderliga, vi upplever en fantastisk teamkänsla, säger hon och klappar om de unga barnbarnen Maxim och Artem vid vattenbrynet.