Den där dagen när olyckan inträffade är för alltid inbränd i Julian Ellis minne. Tack vare stort stöd från omgivningen har han lyckats bearbeta det som hände och ta sig vidare.
Han gjorde som han hade blivit tillsagd, han blundade. Men i sista stund tittade Julian upp.
– Jag tyckte att det hade gått så lång tid, även om det bara var några sekunder. Jag tittade fram för att se om personen hade flyttat på sig, då är det bara en sekund kvar innan det smäller.
Det var i början av 2020, vinter men snöfritt, när en då 25-årig Julian var på väg tillbaka till Stockholm från Bollnäs. Tåget hade rullat en timme söderut när Julian, på en lång raksträcka, skymtade en person på spåret ungefär en kilometer bort. Tankarna började snurra i Julians huvud. Är det någon som arbetar vid spåret? Någon som genar? Kan det vara någon som är ute och joggar eller som promenerar på fel ställe?
– När jag kommer ännu närmare så ser jag att det är någon som bara står där med ryggen emot. Då har jag redan nödbromsat och tutat men personen flyttar inte på sig.
Alla lokförare har fått tydliga instruktioner hur de ska agera om de hamnar i en situation likt den Julian hamnade i. När de gjort allt de kunnat och inser att de kommer köra på någon. De ska sätta händerna för ögonen, blunda, titta bort. Julian gör allt det, men så tittar han upp. I hopp om att det han bävat för inte skulle hända.
– Jag tänkte in i det sista att det var någon som skojade och skulle hoppa undan. Men när jag tittar upp den där sista sekunden så inser jag att personen inte kommer att flytta på sig. "Shit, nu händer det", tänker jag. Jag hade ändå hört om det och tänkt typ varje dag att det kunde ske.
Julian har varit lokförare i fyra och ett halvt år och trafikerar ofta Mälardalen. Innan dess jobbade han som ombordpersonal i två år. Under 2019 utbildade han sig till kamratstödjare vilket innebär att han tillhör dem som är först på plats för att stötta den lokförare som varit med om en påkörning av en människa.
– Jag hade varit ute på några olyckor redan innan och jag visste att det antagligen skulle hända mig också, tids nog. Jag var förberedd på det, men jag visste inte hur jag skulle reagera.
Tåget rullade säkert 500 meter till efter smällen innan det stannade. Då ombordpersonalen skulle ha tvingats kliva ur och gå till loket via utsidan säger Julian till dem via telefon att stanna i vagnarna. Han vet inte vad som väntar där ute.
– Den första kvarten var det så otroligt många samtal, det var trafikledningen, Trafikverket, SOS och allt möjligt. Då hann jag knappt reflektera, det gick på automatik.
Sedan kom ensamheten och tystnaden i en halvtimme innan kamratstödjaren anlände.
– När jag bara satt och väntade så darrade mina händer brutalt, jag kunde inte hålla dem stilla. Jag blev väldigt torr i munnen också, det är så det blir vid chocker.
Julian plockades omgående ur tjänst efter olyckan. Tre dagar senare pratade han med en läkare och det beslutades att han var redo att börja jobba igen. Han tackade nej till psykologsamtal.
Ett Mälartåg på Stockholms centralstation som Julian Ellis kort senare ska köra i riktning mot Norrköping.
– Jag hade så många människor runt omkring mig som jag kunde prata med. Många kollegor har varit med om samma sak, jag kände att det räckte att prata med dem.
Innan han fick sätta sig i loket ensam fick han följa med en kollega och köra förbi platsen där olyckan inträffade. För att se hur det påverkade honom. Han var på sin vakt, men kände sig redo att börja köra själv igen. Månaden som följde för Julian var ändå präglade av olyckan.
– Jag var beredd att nödbromsa för varje buske och stolpe, jag trodde att det skulle vara en person. När det var tät skog kändes det alltid som att det skulle hoppa fram någon.
Olyckan gjorde honom också argare. Mot människor som genar över rälsen.
– De som ställer sig på spåret ser nog inte att de har något annat val, det är bara tragiskt. Men de som genar, jag tror inte att de förstår. Kommer man i 200 kilometer i timmen så är det 55 meter per sekund, det är ganska fort. Är det vinter och snö så hörs inte tåget innan man är kanske 300 meter bort, det är inte många sekunder.
Att se vyerna och årstidernas skiftningar är det bästa med jobbet som lokförare anser Julian Ellis.
Julian lyfter spårspringningen som ett av lokförarnas största arbetsmiljöproblem.
– Det känns som att hjärtat står still i tio sekunder och man blir helt svettig. Det blir en reaktion i stort sett varje gång och ibland är det inte ens någon som genar, de kanske bara står en bit ifrån vid någon övergång. Då får man puls. Det var obehagligt även innan, men nu kommer alla de där tankarna igen varje gång jag utsätts för det. Det är ganska många gånger i veckan som jag ser folk alldeles för nära spåret.
Han tror att det finns mer att göra när det kommer till att stängsla in kring stationsområden, göra det omöjligt för folk att gena över spåren. Det genomförs ständigt förbättring av säkerheten kring järnvägsspåren i Sverige, men det går inte att stängsla in tiotusentals kilometer. Det är ett problem som inte går att bygga bort. Information är vägen framåt tror Julian, få gemene man att förstå hur djupt spring över och vid spåren påverkar lokförarna.
Julian Ellis, lokförare och kamratstödjare på SJ.
– De tänker väl bara på att så snabbt som möjligt gena över, de tänker så klart inte på min arbetsmiljö. Det är en så nonchalant attityd och det gäller att prata med folk om den attityden, vad det faktiskt gör med oss. Det är en jätterisk att springa över för att spara sju-tio sekunder. Sedan sitter vi där med hjärtat i halsgropen i två timmat efteråt. Det tycker inte jag är schysst.
En handfull gånger har Julian ryckt ut i sin roll som kamratstödjare och funnits till hands för kollegor som varit inblandade i suicidolyckor. Det handlar mycket det, att finnas till hands. Från början via telefon när larmet går, sedan på plats och ta över den drabbades arbetsuppgifter. Det kan till exempel handla om att göra utrop eller ringa samtal. Stödet kan se olika ut och anpassas alltid efter den drabbades önskemål.
– Man kan ta in på hotell och sitta och pratar så länge den drabbade behöver det. Eller följa med personen hem och berätta för anhöriga vad som har hänt. Det går att göra på alla olika sätt och det får kosta vad det vill.
Julian upplever att de han har stöttat har tagit det inträffade bra, de flesta har varit beredda på att det förr eller senare skulle ske. I vissa fall har reaktionen istället kommit flera veckor senare. Julian bär med sig bilderna från olyckan, från den där sekunden. Men värst var ändå ljudet.
Förutom lokförare är Juian Ellis kamratstödjare vilket innebär att han rycker ut och stöttar kollegor i krissituationer. Bland annat vid suicidhändelser.
– Det är mest dunsen som sitter kvar, jag minns precis i detalj hur det lät. Det var en otrolig smäll, det var väldigt högt. Det är inte lika ofta nu, men i början hörde jag dunsen då och då. Det händer att jag kör på djur och då blir jag påmind.
Även om händelsen fortfarande är med honom har Julian ännu inte upplevt några påtagliga bakslag till följd av upplevelsen. Han tror att krishanteringsutbildningen han genomförde när han blev kamratstödjare har hjälpt honom i bearbetandet av händelsen. Det tillsammans med stödet från omgivningen.
– Jag var väldigt rädd för att somna den första tiden för jag trodde jag skulle drömma om det. Men det gjorde jag faktiskt inte, jag tror att det är för att jag har pratat mycket om det och tänkt mycket på det.
Men om han kommer stå lika bra rustad om det skulle inträffa igen är han inte lika säker på.
– Vet de som har varit med om det fyra gånger och den femte gången exploderar det och de har inte kunnat jobbar kvar. Varje gång är en individuell händelse som man får ta för sig självt, det är väldigt svårt att säga hur man kommer att reagera om det händer igen.
Julian Ellis har varit lokförare på SJ i fyra och ett halvt år. Det var för två år sedan han råkade ut för alla lokförares mardröm. "Jag tänkte in i det sista att det var någon som skojade och skulle hoppa undan."
2020 tog 70 personer sitt liv i tågtrafiken i Sverige. Att det är dystra och problematiska siffror håller Julian med om. Men han tror samtidigt att det är viktigt att höja blicken, i fjol dog 1 168 personer av suicid i Sverige.
– Det är alldeles för mycket i ett så här lyckligt land. Det här är ett problem för hela samhället och det är upp till hela samhället att försöka dra ner på det.
Yrkets mörka baksida och det som hände den där vinterdagen i början på förra året till trots. Julian har aldrig tvivla på sitt val av arbete.
– Jag tycker att det är kul att köra bil och det här är tusen gånger roligare. Det är ett toppenjobb.
Vad är tjusningen?
– Det är alla vyerna, att se alla årstider och alla djur. Soluppgångar, solnedgångar, första snön och allt det där. Det är fint när man sitter där bak i tåget också, men man ser det på ett helt annat sätt här framme. Jag ser direkt om någon har målat om sitt staket eller om kalvarna i den där hagen har vuxit upp.
Läs mer: Så jobbar kommunen och regionen för att förebygga suicid – riskgrupper pekas ut.