Fyrhjulingen kommer fram några gånger varje år. "Jag är frisk och kry. Och jag gillar att jobba."
Bofinken? Ja, Sven-Åke Andersson i Västermo kallas faktiskt så. Det berättar Sara Andersson Marmnäs när hon kontaktar tidningen för att önska en födelsedagsintervju med sin pappa. Vidare beskriver hon honom som en pigg och nyfiken 85-åring med barnasinnet i behåll. Som är lite väl snäll för sitt eget bästa.
– Han är till och med snäll mot telefonförsäljare. Och han har alltid ställt upp för alla och fått oss att känna trygghet.
När födelsedagsbarnet nås av orden blir han rörd.
– Det var fantastiskt fint. Nu är det vi som får mycket hjälp av barnen, de handlar all mat.
Familjen består av hustrun Ingbritt, fem barn, sju barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Men kontakten blir förstås inte som vanligt i dessa tider.
— Minsta barnbarnet Fanny, 5 år, skypar jag med. Vi ses inte nu men innan corona hade vi vattenkrig.
Eftersom idrottsintresset är stort sitter han för närvarande klistrad framför Vinterstudion. Annars finns det roligare saker att göra än att sitta still.
– Jag tar motorsågen och går ut i skogen. Och drar stockar med fyrhjuling. Fast det är i liten skala.
Sven-Åke Andersson är uppvuxen i byn Konungsö och har varit Västermotrakten trogen genom livet. Föräldrarna var lantbrukare och även om han valt en annan bana har skogsbruket funnits vid sidan av. Jorden är numera utarrenderad. Konduktör, byggnadsingenjör och redovisningskonsult är några av de yrken som hunnits med. 1969 köpte han Gustavsbergs snickerifabrik som tillverkade garageportar.
– Och så var jag var deltidsbrandman också. Jag har trivts med det mesta, det är roligt att jobba.
Din dotter Sara säger att du är snäll mot alla – och kanske lite för snäll mot telefonförsäljare?
– Jag har själv sålt försäkringar på telefon. Jag tror på att var hygglig, men man har väl gått på några nitar.
Hur träffade du Ingbritt?
– På dans i Folkets hus i Arboga 1963. Hon dansade skapligt och såg inte så dum ut heller, säger han varpå ett gapskratt avslöjar att hustrun sitter bredvid och lyssnar.
– Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi har varit gifta i 57 år.
Ett av parets favoritsysselsättningar är att dansa. I Västermo bygdegård anordnade de knytisdans.
– Man tog med sig mat, sjöng allsång, röjde undan borden och dansade till klockan ett.
Djur och natur är ett stort intresse för Sven-Åke Andersson. Dessutom har han fått sitt smeknamn efter en fågel.
Föreningsliv, fågelskådning, körsång och idrott har funnits med genom åren och hjärtat klappar lite extra för Smederna och Guif. Sven-Åke Andersson har dessutom varit tränare för Stora Sundby GOIF där tre av döttrarna spelat fotboll.
Lyssnade de på dig?
– Jadå, annars hade de inte fått vara med, haha.
Något stort födelsedagsfirande den 22 februari blir det inte tal om.
– Men frugan kanske hittar på något. Hon är hemlighetsfull.
Vad önskar du dig i present?
– Ett par tofflor och att få behålla hälsan. De enda krämporna jag har är protes i båda knäna, det är fotbollens fel. Jo, jag önskar att coronan försvinner också.
Till sist – varför kallas du för Bofinken?
– Det kommer från fågelintresset i unga år. Vi rapporterade vårtecken i skolan och jag ringde till Kuriren och sa att jag sett årets första vårtecken – en bofink. Efter det fick jag heta Bofinken.
Jaha, jag trodde att du hade något gemensamt med en bofink?
– Nej, men den sjunger ju bra.
Och du sjunger i kör – där har vi det.
– Fast jag sjunger inte solo. Bofinken är vacker också, det är inte jag.