Till julen 1919 presenterar Strengnäs Tidning en särskild bilaga. 20 sidor tryckta på vitt blankt papper, i en mindre och mer läsvänlig storlek än själva tidningen, som i uppslaget format mäter hela 92 gånger 64 centimeter.
Då som nu uppskattas nostalgiska återblickar. En Per Johnsson har författat "Julseder i Strängnäsbygden för 100 år sedan" – alltså nu 200 år sedan.
Artikeln inleds "Veckorna närmast före den heliga julhelgens inbrott kännetecknades av ett intensivt arbete och stora tillrustningar. Av dessa voro slakt, bak och brygd de förnämsta."
Slakten inleddes redan i skiftet oktober–november och då slaktades "får och fä, grisar och diverse småkreatur", står att läsa.
Bakningen fick också ta tid. "Mor och pigorna voro uppe i tidig otta varje morgon. Det var mångahanda bröd, som man hade att förfärdiga."
Ölbrygden tog mer än en vecka att färdigställa. Julölet var "av den allra yppersta beskaffenhet" och det vardagliga "tunnölet" fick inte heller vara för svagt så att det blev för likt själva svagdrickan.
Dagen före julafton benämndes "årets skräpigaste dag", ty ytterst bråda tider rådde. "Då var det icke gott för manfolken att vara inne, ty då som nu voro icke alltid kvinnfolken behagliga att komma i närheten av."
På julaftonen steg alla upp i ottan och fortsatte feja, samlades vid lunch kring dopp i grytan och ägnade sedan eftermiddagen åt pyntande – och putsande av sig själv: "Längre tid tillbaka brukade man tvaga hela kroppen men vid den varom vi här tala inskränkte man sig merendels till händer och anlete. Sedan var det dags att ikläda sig helgdagsdräkten."
Före aftonmåltiden besökte husfadern och husmodern ladugården, för att se så att kreaturen fått mer mat än till vardags. Sedan äntligen – julbordet, i glans av nyputsat silver och koppar.
"Sedan skymningen infallit och de hemstöpta ljusen blivit tända i sina stakar dukades julbordet. En stor linneduk breddes på. Mitt på bordet sattes sedan ett fat med kött, fläskkorv och varjehanda annat sovel. Vidare syntes den stora osten, vilken särskilt blivit tillagad för julen. Framför vars och ens tallrik lågo sked, kniv och gaffel, vilket annars inte hörde till ordningen, då fällkniv nyttjades, samt en större eller mindre hög – julhögen – innehållande kakor, nötter o. d. som matmodern bestod varje familjemedlem."
Detta sköljdes ner med skummande öl, följt av lutfisk, snaps, risgrynsgröt och, framgår det, mer skummande öl. Efter det, lekar av mångahanda slag.
"Unga och gamla deltogo och [...] man lånade eld, lekte blindbock, bytte namn, smusslade sko, gömde fingerring, varjämte man i regel hade nötter, med vilka man anordnade diverse lekar. Vid tolvslaget skulle emellertid alla sådana upphöra. Vid denna tid ansågs nämligen Frälsaren vara född. Då tändes ljus i alla stakar och de, som voro riktigt klarsynta, torsdags- eller söndagsbarn, kunde då få se huru dessa brunno med tvenne lågor och huru de flämtade ovanligt starkt sagda tid."
Sedan vilade folket i utbredd halm fram till julottan, som kunde börja så tidigt som tre, i kolsvart midvinternatt.
"Från alla håll och kanter kom man tågande i långa rader till kyrkan. Antingen man var åkande, ridande eller gående hade man kådvedsbloss i händerna. När skenet från dessa belyste de snöhöljda granarna i skogarnas dunkel, eller flammade milsvitt omkring över de vita vidderna, gav det en stämning som aldrig vid annan tid på året."