Vi träffar henne och maken David hemma på Tosterön. Ett hem och en familj inte riktigt som andra, ska sägas.
Sedan nio år är de såväl kontaktfamilj som jourhem och familjehem, med uppdrag på allt från några veckor till flera år.
När vi ses har de just sagt ja till att ta emot två barn i förskoleåldern. Ett arbetsrum töms på möblemang, som ersätts med barnsängar och leksaker. Hur länge barnen blir kvar återstår att se.
– Sånt vet man aldrig när man säger ja. Inte hur det blir, inte hur länge det blir. Men vi måste tänka långsiktigt, annars är det inte rätt mot barnen, säger Emilia.
De berättar hur det började. Om Davids fina minnen från kusinerna med fosterhem i Norrland. Om Emilias uppväxt med öppna dörrar för den som var ensam, om tankarna på en utökad familj och om det stora huset med alla möjligheter.
Och så 2011, när dottern Leah var 4 år, blev det av.
Då uppstod en akut situation på det skyddade boende i Stockholm som David jobbade på. Ett barn behövde någonstans att bo. Det första jourhemsuppdraget varade några veckor och övergick till att de blev kontaktfamilj.
Det blev ytterligare några personer från boendet, innan Strängnäs kommuns socialkontor ringde 2012.
– Handläggaren hade hört om oss via gemensamma bekanta och undrade om vi ville bli kontaktfamilj till en 11-årig flicka. Vi klurade lite på vad det skulle innebära, sen sa vi ja. Då fick vi frågan om vi kunde ta ett syskon också – och vi körde.
En första fikaträff och en övernattning följdes av ett uppdrag som kontaktfamilj varannan helg – vilket fortfarande pågår.
– 11-åringen är 18 nu så just den delen är avslutad. På pappret, men i hjärtat kan man ju inte avsluta, säger Emilia.
2012 kom ytterligare en placering via andra vägar än socialtjänsten. Nu bor hen i egen lägenhet men, poängterar David och Emilia, kommer alltid att vara en del av familjen.
Placeringar via kommunen kan ske på önskemål från vårdnadshavare, eller mot deras vilja. Oavsett vilket, menar Sundströms, krävs ödmjukhet, respekt för alla inblandade – och insikten att alla kan göra fel och att det finns många sätt att göra rätt på.
– Vi har fått i uppdrag att ta hand om det käraste föräldrarna har. Därför vill vi ställa oss jämsides med dem, försöka lyfta deras bästa kvaliteter och göra det bästa av situationen, för barnens skull.
Vad får ni ut av uppdragen?
David börjar berätta om glada minnen. Skratt och gemenskap. Saker de alla har gjort, sagt och upplevt tillsammans:
– Det är klart det är tungt ibland. Men med de här människorna har vi skapat så många ljuvliga minnen som vi har kvar att njuta av. Och barnen har alltid varit som syskon.
– Det ger också vår biologiska dotter perspektiv. Alla har olika förutsättningar, det får man vara ödmjuk inför. Och man får möjlighet att göra en liten skillnad i någons liv, säger Emilia.
I dag jobbar David som elektriker igen. Emilia, som jobbar inom skolan och på begravningsbyrå, ska vara hemma på heltid tills de två små landat.
Vad vill ni säga till familjer som funderar på att prova?
– Tänk noga igenom varför. Är skälet pengar eller att det ska se bra ut, skit i det. Har ni hjärta för det, kör! Viktigast av allt är att ni är helt eniga om ett åtagande. Ett kontaktfamiljuppdrag är en superbra start. Ger man av sig själv får man så otroligt mycket tillbaka, säger Emilia.