Tidningen har redan skrivit om dem flera gånger.
19-åriga Sass går första året på skådespelarlinjen på Katrinebergs folkhögskola i Falkenberg. Våren 2019 hade han, efter flera lokala filmprojekt i Strängnäs, sin hittills största roll i den svenska Netflixserien Störst av allt.
22-åriga Denne är inne på sitt tredje av fyra år på internationellt högt ansedda National circus school i Montreal, Kanada. Målet är att resa, träna – och uppträda med världens allra största cirkuskompanier.
26-åriga Teodor producerar egen och andras musik på heltid, med hem och studio i Stockholm. 2018 lyftes han fram i Scenkonst Sörmlands serie Unga svenska tonsättare och nu före årsskiftet släppte han den sista delen av sin piano-trilogi Memories, sensations & hopes. På Spotify har låtarna streamats över 13 miljoner gånger.
Bröderna Wolgers har uppenbart talang. Men kanske än viktigare, ett till synes osvikligt självförtroende, driv och disciplin.
Hur blev ni så här?
– Det har alltid funnits utrymme för oss att bejaka våra lustar. Jag tror också att vi alltid har trott att allt är möjligt, för ingen har sagt att det inte är det, säger Teodor.
– Precis. Vi har väldigt bra självförtroende och tror på att vi kommer att bli bra på det vi satsar på. Vi är också väldigt dåliga på att ha tråkigt. Det hjälper nog en hel del, konstaterar Denne och skrattar.
Pappa Benton och mamma Lotta har varit väldigt viktiga. Avgörande, är bröderna överens om.
– De har alltid ställt upp och stöttat, med tid, pepp och ekonomiskt. De engagerar sig och finns alltid på plats när vi gör något, säger Teodor.
De är också eniga om att farfar Beppe Wolgers – författare, poet, skådespelare, underhållare och konstnär – är en stor inspiration. Han dog redan 1986, så bröderna hann inte träffa honom, men inom familjen är han i högsta grad levande.
– Han visade att det går att jobba med sånt här. Så är det för hela vår släkt – det sitter på något sätt i generna att inget är omöjligt, säger Denne.
De lyfter också fördelarna med att börja i en småstad. Mindre scener ger mindre konkurrens och mer möjlighet att ta plats, resonerar de och räknar upp sina barndomsforum för musik, film och gymnastik via Kulturskolan, studieförbund och andra föreningar.
Från den grunden blev det också självklart att gå vidare, säger de.
Södra latin i Stockholm, folkhögskolor och Musikhögskolan för Teodor. Strängnäs gymnastikförening, Brommagymnasterna, gymnasiet Cirkus cirkör och nu Montreal för Denne. Gymnasium, folkhögskola och förhoppningsvis snart Scenskolan eller en annan sprängbräda för Sass.
Några råd till unga som vill vidare?
– Det krävs mer träning än du tror och du måste vara konsekvent. Därför måste du vara lustdriven och tycka att det är roligt, annars kommer det inte gå, säger Denne.
De poängterar också vikten av att ta kritik konstruktivt.
– Jag ser det som en process. Jag är inte dålig, jag har bara inte lagt tillräckligt mycket tid på det ännu, säger Teodor.
Han fortsätter:
– All form av konstnärlig praktik handlar om självförverkligande. Därför måste man vara noga med att det är sig själv man förverkligar – inte andras förväntningar. Du behöver också ha en naiv övertro på din egen förmåga. Man har ofta en övertro på var man kan vara om ett år, men en undertro på var man kan vara om fyra år. Vi siktar alltid på fyra år.