Under närmare 30 år arbetade Bjarne Närlund på Sundby sjukhus och var verkligen med fram till slutet. "Bäst var kamratskapet", säger Merlännabon.
I oktober 1987 fanns han på bild i Strengnäs Tidning.
– Det var ju jag som stängde Sundby, säger den i dag 82-åriga Lännabon som hann arbeta på sjukhuset för psykiatrisk vård i närmare tre decennier.
Hans avdelning, 12 A, huserade i den byggnad som numera inhyser Strängnäs Montessori.
– Vi höll på längst eftersom där fanns patienter från Västmanland vilket gjorde proceduren ganska lång.
På bilden i artikeln från 1987 syns Bjarne Närlund tillsammans med Alf Svensson, ordförande i sjukhusdirektionen.
– Jag räckte över nycklarna till honom. Det var högtidligt. Jag hade annars vissa funderingar på att kasta nycklarna i sjön ...
Tidningens reporter skrev: "Sedan beslutet om nedläggningen har 24 avdelningar och 650 vårdplatser avvecklats, 900 personer fick nya arbetsuppgifter."
Sjukhuset startade på nyåret 1922 och vid den tiden fanns ingen bro mellan Strängnäs och Tosterön, varför färja fick transportera patienter och anställda över sundet. I en minnesbok om sjukhuset handlar ett av kapitlen om "en stor vårdanstalt för sinnessjuka på ett ljuvligt stycke land."
Bygget försenades på grund av första världskriget, arbetskonflikter och ekonomi. Den beräknade prislappen på 2,6 miljoner kronor höll inte på långa vägar. Men den 20 januari år 1922 kunde sjukhuset ta emot 20 manliga patenter och följande dag 16 kvinnliga patienter.
Det skulle sedan få plats 800 patienter från hela Mälardalen.
Utöver vårdplatser hade Sundby bland annat kyrka, växthus, stall, apotek och skrädderi. Många anställda bodde också i området.
Sju år efter öppnandet kom en ny sinnessjuklag. Benämningen hospital ändrades till sinnessjukhus. På 1950-talet kallades dessa för mentalsjukhus, för att 1967 benämnas som lasarett för vård av psykiskt sjuka.
1960 klev Bjarne Närlund för första gången in på sjukhuset. Eller halkade in på ett bananskal, som han själv uttrycker det.
– Efter lumpen gick jag till arbetsförmedlingen. Fick höra då att "Sundby söker alltid folk". Det lär inte jättelockande men jag tänkte att jag kunde prova. Jag pratade med en syster Sigrid och nästa dag fick jag börja. Lars Thor som var sjukskötare tog emot mig.
I 27 år skulle Bjarne Närlund bli kvar på sjukhuset. Under tiden utbildade han sig till mentalskötare och försteskötare.
Strengnäs Tidning den 24 oktober 1987 där Bjarne Närlund (till vänster) överlämnar nycklarna till Alf Svensson från sjukhusdirektionen.
– Det finns folk som undrat över hur jag kunde jobba där så länge. Men jag har aldrig mått dåligt av arbetet. Annars satt ju det där med mentalsjukhus i väggarna, Sundby var ju inget positivt ord; "alla visste vad det handlade om".
Vad var roligast?
– Kamratskapen på avdelningarna.
Och tristast?
– Det var ju inte kul att möta människor som varit intagna i 20–30 år, och var märkta av sin sjukdom.
Förekom det våldsamma situationer?
– Det hände, vissa typer av psykiska sjukdomar är mer aggressiva och kan framkalla vanföreställningar. Några större incidenter inträffade dock inte, även om vi ibland måste vara två personer som höll i en patient.
I början av yrkeslivet fick Bjarne Närlund endast jobba med manliga patienter, han hade heller inga kvinnliga kolleger på avdelningen.
– Allt ändrades på 1970-talet.
Bjarne Närlund tycker att avvecklingen gick bra och att idén att slussa ut patienterna var god.
– För egen del fick jag direkt arbete på psyket i Eskilstuna.