Vägen är tungt trafikerad och det enda Anna hann tänka på i hålet var att ta sig upp så att hon inte riskerade att bli överkörd.
Olycksplatsen är återställd och blodet som tidigare låg spillt över gräsplanen är borta. Men i trappan upp till Anna Planås lägenhet kan man fortfarande se spåren av det hemska som hände, i form av intorkat blod på varje trappsteg.
– Det är väldigt jobbigt att stå här nu, det är det faktiskt. Det är till och med jobbigt att vara hemma. Jag blir hela tiden påmind om det som hände, säger Anna när vi möts vid olycksplatsen i bostadsområdet nära Kilenvägen.
Det var vid åttatiden på kvällen den 28 september som Anna Planås gick ut med sina två hundar. De hade inte gått många meter från hemmet när marken plötsligt försvann under hennes fötter, samtidigt som en fruktansvärd smärta skar genom hennes kropp.
– Du vet när något gör så ont att man nästan inte känner det alls till slut? Så var det.
Täckt av löv och helt osynlig för ögat låg en öppen gatubrunn, som Anna klev i, for ner i och fastnade ända till knät.
– Det var något vasst, som spjut, som stack upp i hålet och som slet upp hela benet, både när jag föll ner och när jag försökte ta mig upp. Jag blev spetsad.
Vägen som brunnen ligger kant i kant med är tungt trafikerad, och Annas första tanke var att hon var tvungen att ta sig upp innan hon löpte risk att bli påkörd.
Spåren av blod syns ännu i trappan.
– Det började ju bli sent och kunde bli mörkt snart, så den som körde kanske inte skulle se mig. Så mycket hann jag tänka. Jag tror inte att jag satt kvar där i mer än en minut, men det var en lång minut.
Trots sönderslitet ben och obegriplig smärta lyckades Anna kravla sig upp, samla ihop sina uppskrämda hundar och släpa sig upp till lägenheten igen.
– Blodet forsade och det föll skinnslamsor ur mig. Så här i efter hand förstår jag inte hur jag ens klarade att ta mig upp och hem; det måste ha varit rent adrenalin för att jag var i chocktillstånd. "Jag måste ta hem hundarna", var allt jag tänkte.
Väl hemma ringde hon sin mamma, som larmade 112. Mammans särbo kom hem till Anna och försökte stoppa blodet med hjälp av en halsduk i väntan på ambulans.
– Det var väl då som chocken började släppa, för då kände jag hur fruktansvärt ont jag hade. Jag grät massor och var väldigt rädd.
På akuten hade de aldrig tidigare sett den sortens skada orsakad av ett fall i en grop - som senare ju visade sig vara en gatubrunn.
En timme efter att 112 larmats befann sig Anna på akuten. Där konstaterades det att benet var skadat på tre olika ställen och hon fick sys med 27 stygn.
– Såren var bitvis väldigt djupa, över fyra centimeter, och det hade bildats en ficka ända intill muskelfästet. Det var fruktansvärt äckligt att se hela insidan av mitt ben.
Anna är orörlig i benet sedan olyckan, har väldigt ont och är beroende av kryckor för att ta sig fram. Men såren ser ut att läka bra och har inte fått några infektioner, trots att det som skar upp hennes ben var både rostigt och smutsigt.
– Det är en stor lättnad, likaså att jag inte fick några skador på skelettet. Men jag vet inte när jag kommer att kunna gå normalt igen eller hur länge jag måste vara sjukskriven – eller ha så här ont. Jag har precis börjat ett nytt jobb, så det var en riktigt trist start! Såklart är jag också lite orolig för om det kan bli några permanenta skador eller stora ärr. Det kan läkaren inte svara på just nu.
När olyckan skedde förstod Anna inte vad det var som hon trampade i; bara att det var någon form av hål i marken med något vasst i. Både Anna och hennes mamma har sedan dess ringt och mejlat till kommunen ett flertal gånger varje dag för att berätta om olyckan och få svar på vad som hänt – samt att hålet måste åtgärdas så att ingen mer råkar ut för samma sak.
Sex dagar efter olyckan hade Anna ännu inte fått någon återkoppling, däremot fick hennes mamma svar på vad det var som Anna föll ner i; en gatubrunn som blivit sönderkörd och varit åtminstone delvis öppen.
– Man tror att den måste ha blivit sönderkört av en plogbil och att locket har gått sönder, men hur länge det har varit så vet man inte. Är det en plogbil har det ju legat öppet sedan i vintras, så det är helt otroligt att ingen har ramlat ner där tidigare.
Anna tar sig fram med kryckor, men har mycket ont.
Ett par dagar efter olyckan träffade Anna på två vägarbetare som satte en trafikkon i den öppna brunnen. De kunde intyga att det hade varit omöjligt att se faran med blotta ögat.
– Det var helt täckt av gräs när jag gick där, och tidigare har det kanske varit fyllt av snö. Det kändes ju skönt att få bekräftat att det inte var jag som klantade mig.
Trots att kommunen nu åtgärdar brunnen och alltså är medvetna om vad som hänt, hörde ingen av sig till offret.
– Tjejerna som jobbade med det var jättegulliga mot mig och beklagade så hemskt mycket, men jag hade inte vetat vad som hänt mig om jag själv inte gått fram och frågat dem.
Bristen på bemötande upprör.
– Ingen har bett om ursäkt eller ens frågat hur jag har det, trots att de uppenbarligen vet om vad som har hänt. Det tycker jag är skandal. Någon är ansvarig för detta, och det är inte jag.
Anna har själv jobbar på kontaktcenter i Nykvarns kommun, och tycker att Strängnäs kommuns bristande bemötande är anmärkningsvärt.
– Det hade aldrig, aldrig hänt i Nykvarn. Där måste man återkoppla inom 24 timmar, och ju allvarligare saker desto mer akut såklart. Det är ju imponerande att det är så mycket annat som känns viktigare för Strängnäs kommun att hantera i ett sånt här läge. Det är fascinerande, på ett negativt sätt. Vad tycker de är viktigare än att återkoppla till en medborgare som råkat illa ut på grund av deras brister i arbetet?
Benet behövde sys på tre ställen och såren går ner ända intill muskelfästet.
På den sjunde dagen efter olyckan – och efter många fler samtal till kommunen – fick Anna till slut tag på Marie Ollman, enhetschef för stadsmiljö.
– Jag frågade varför ingen har svarat mig, och då menade hon att jag hade ju fått ett svar eftersom jag träffat på vägarbetarna och att jag hade verkat "jättenöjd" med det bemötandet. Men jag träffade ju på dem av en slump och det var jag som tog kontakt med dem – det är ingen som aktivt har sökt mig.
Frågade du om ersättning?
– Ja, då fick jag svaret att "du kan ju ansöka om skadestånd om du vill". "Självklart kommer jag att göra det", svarade jag och la på.
Några dagar efter olyckan fick Anna Planås veta vad hon ramlat ner i, då ett par vägarbetare jobbade med att täppa igen hålet.
När Strengnäs Tidning pratar med Marie Ollman under fredagen säger hon att hon har känt till olyckan sedan i måndags.
– Då fick vi reda på via kontaktcenter att det hänt en olycka där någon ramlat ner i ett hål. Vi trodde först att det var en grop efter ett uppgrävt träd, men sedan visade det sig att det var ett dagvattenbrunnslock som gått sönder när någon trampade på det. Skyndsamt såg vi till att det sattes för med en kon och att det får ett nytt lock.
Ingen återkoppling gjordes till Anna Planås?
– Jag har två samordnare som träffade henne på platsen. De hade en bra dialog, och mina medarbetare ansåg att det var hanterat på ett bra sätt.
Men arbetarna vid olycksplatsen träffade ju Anna för att hon råkade gå förbi samtidigt som de jobbade; det är ingen som aktivt tagit kontakt med henne?
– Ja, jo precis. De beklagade olyckan och tyckte att det var väldigt tråkigt. De gav också tillbaka skon som hon hade tappat.
Men de träffades ju som sagt av en slump? Det var ingen som återkopplade direkt till Anna när hon själv hörde av sig till kommunen efter olyckan?
– Nej, vi visste ju inte omfattningen av detta när det kom till kontaktcenter, som enligt rutin svarade att det ska åtgärdas så fort som möjligt. Sedan pratade medarbetarna som träffade henne med mig och sa att de hade hanterat detta och att Anna förstod. Sen blev jag uppringd av Anna i går och hon var väl arg över att hon inte fått en personlig ursäkt av mig. Men den tog hon och jag i går.
Hon verkade inte helt nöjd med det samtalet.
– Det var ju tråkigt. Hon sa att hon inte var nöjd, och jag vet faktiskt inte varför.
Inte?
– Nej.
Hur kan man säkerställa att det här inte sker igen, att folk trampar i dolda och trasiga brunnar?
– Det går aldrig att göra. Det är ingen anvisad gångbana. Vi har anvisade gångbanor som är väl utmarkerade och har övergångsställen. Det här är allmän mark, och det kan såklart hända att något går sönder eller att man snubblar på en sten. Men vi jobbar för att skyndsamt åtgärda fel som uppstår. Det här visste vi ju inte om. Vi försöker givetvis att jobba förebyggande, men det är inte alltid som det går.
Kan Anna förvänta sig att få någon ersättning för skadan?
– Hon får anmäla att hon ansöker om skadestånd, det finns det rutiner för.
Anna Planås anser att hon ännu inte har fått en ursäkt, och att det omöjligt kan stämma att kontaktcenter inte förstod omfattningen av olyckan.
– Både jag och mamma skrev i mejl om hur mycket jag fick sys, och jag skickade även bilder från akuten. Så att inte förstå omfattningen är ju ren lögn.
Svaret att det inte skulle gå att undvika liknande olyckor framöver anser Anna är "under all kritik".
– Ska medborgarna alltså inte kunna känna sig trygga med att gå på kommunens mark? Ska man räkna med att det kan finnas sönderkörda brunnslock som är täckta av gräs?