Inne i Strängnäs domkyrka hörs det inte att klockan slår två. Trots att steg och röster ekar i den annars folktomma kyrkan är det som att ljudet absorberas. Här råder lugn och ro.
— Det är en ynnest att jobba i den här miljön, säger Stefan Eklund.
Att få visa och berätta om kyrkan hör till domkyrkoklockarens roligaste arbetsuppgifter, säger han. Och domkyrkan är verkligen en skatt för den historiskt intresserade. Här finns en mängd föremål av stort kulturhistoriskt värde bevarade och flera intressanta personer har fått sin sista vila under de tjocka stengolven.
Domkyrkan började byggas på 1250-talet, ungefär samtidigt som reformationen var i sin linda i Europa. En rektangulär tegelkyrka utan torn, men med tornkrönta utbyggnader i varje hörn, stod färdig omkring år 1340. I dagens kyrka är det partiet före högkoret och de främre bänkraderna som utgör den äldsta delen. Men just reformationen, som genomfördes i Sverige under Gustav Vasas styre på 1500-talet, är anledningen till att det inte finns många lösa föremål kvar i kyrkan från den här tiden. Helgonbilder förstördes och kyrkans dyrbarheter togs i beslag.
— Han tog det som var av värde, suckar Stefan Eklund.
— Men en del lämnade han kvar. Jag tror att Strängnäs domkyrka hade en speciell plats i Gustav Vasas hjärta. Det var ju här han blev vald till kung, flikar kollegan Sara Innerfors in.
Ett föremål som har bevarats från kyrkans ungdoms dagar har en central betydelse än i dag; dopfunten från 1300-talet.
— Den har varit med under katolsk tid. Det är riktigt häftigt att tänka på att den har tjänstgjort i mer än 700 år, säger Stefan Eklund.
Även det stora altarskåpet i trä har upplevt katolicismen. Det skänktes till Strängnäs domkyrka av Kort Rogge, som valdes till biskop 1479. Skåpet, som tillverkades i Flandern och färdigställdes i Bryssel år 1490, är indelat i tre delar. Just nu är det den detaljrika och guldbelagda passionsserien som är synlig, på askonsdagen är en av Stefan Eklunds arbetsuppgifter att bläddra fram fasteserien.
1400-talet var ett viktigt sekel för Strängnäs domkyrka, säger Stefan Eklund, och mycket tack vare Kort Rogge. Kärnkyrkan hade redan byggts ut med sidokapell, kyrktorn, högkor och sakristia. Biskopen såg till att kyrktornet höjdes till dagens 75 meter och att hela kyrkan täcktes med ett gemensamt tak.
— Rogge dog 1501 och sedan dess har det inte gjorts några stora förändringar av byggnaden, säger Stefan Eklund.
Spåren från 1500-talet är inte så tydliga i dagens domkyrka, men det var ett viktigt århundrade. Genom reformationen blev Sverige protestantiskt och kyrkan fick en luthersk bekännelse. Förbindelserna med den romersk-katolska kyrkan upphörde och Svenska kyrkan bildades, med en kyrkoordning från 1571.
1600-talet var domkyrkans storhetstid. Prominenta människor skulle begravas i domkyrkan. Kung Karl IX var en av dem. Hans gravmonument med häst, rustning och krona hör till de mest framträdande i kyrkan. Stormaktstidens Sverige gav kyrkan ett uppsving, vilket medförde att kyrkan fick in både pengar och föremål som räknas som kulturskatter i dag.
— I slutet av 1600-talet fick man säga ifrån, då fanns det inte längre plats för alla minnesmärken, fanor och baner. De inkräktade på kyrkans utrymme, berättar Stefan Eklund.
Stefan Eklund och Sara Innerfors kallar sig själva för "historienördar" och de talar ledigt om kungligheter, adelsmän och kyrkomän som lämnat sina avtryck i Strängnäs domkyrka under historiens gång. Mellan de nötta stengolven, de välvda kalkstenstaken och de murade tegelväggarna har var sak sin egen historia – historier som Stefan Eklund och Sara Innerfors är väl bekanta med.
Sara Innerfors betraktar predikstolen som kom till kyrkan år 1789. Det är ett skickligt hantverk i vit- och guldmålat trä, där de utmejslade draperierna ser ut att vara av ett betydligt mjukare material. Medan Stefan Eklund tycker att predikstolen är för modern för att passa i kyrkan, tycker Sara Innerfors om den.
— Det syns så tydligt vem det är som har beställt den till kyrkan, säger hon och syftar på Gustav III.
Det är inte bara utrymmesbrist som har gjort att kommande generationer kan få svårt att hitta lämningar från modern tid i Strängnäs domkyrka. På 1800-talet ville framåtsträvare inom kyrkan att domkyrkan skulle moderniseras. Det fanns färdiga ritningar på hur den skulle se ut. Men "tack och lov" fanns inte pengar nog att genomföra ändringarna, berättar Sara Innerfors. Att det var ont om pengar på 1800-talet var något som många gladdes åt ett sekel senare.
— Då började man förstå värdet i äldre stilar, säger hon.
Sedan dess har det handlat om att restaurera, återställa och bevara det gamla i stället för att tillföra nytt i domkyrkan. Och att det finns ett intresse för kyrkan och dess historia råder det inget tvivel om. Stefan Eklund och hans kolleger håller i ungefär 100 guidade visningar varje år, om somrarna ges de nästan dagligen.
— Kyrkan är ett kulturhus. Här ser du århundradena som har passerat. Men det är inget museum, säger Stefan Eklund och berättar att det finns besökare som kan bli störda av att det exempelvis pågår ett dop.
— Man får inte glömma bort att det här i första hand är en kyrka.
Källor: svenskakyrkan.se, ne.se, "Strängnäs domkyrka genom seklen" av Bengt Ingmar Kilström