"I svåra tider kan vi öva oss på att se signaler som ger hopp", säger Johan Dalman, biskop.
Johan Dalman ler. Nästan hela tiden. Han ler och hojtar "välkommen!" när han tar emot i sitt hörnrum på stiftskansliet, ett stenkast från Strängnäs domkyrka. Han ler vid fotograferingen, extra varmt vid varje knäpp trots att det är många bilder. Han ler glatt när intervjun är över, samtidigt som han korsar sina armar över bröstet i en postcorona-hälsning och gör det där som så många av oss glömt bort att göra, möter blicken på en medmänniska.
Ändå kretsar samtalet om året som gått delvis kring allvarliga, oroande frågor. Som att kontakten med ledningen i den svenska försvarsmakten har intensifierats.
– Situationen i Ukraina väcker liv i frågan om vårt eget försvar. Men det är inte bara det som sker där som oroar, det finns andra saker som gäller säkerhet och demokratin som vi diskuterar. Under hösten vi haft flera möten med försvarsledningen, säger biskopen.
Syftet med mötena är att hitta de bästa vägarna att samarbeta för att skapa ett samhälle med hög grad av resiliens, ett land som står emot hot och påfrestningar.
– Om ett samhälle ska hålla samman, ja själva ordet är ju bildat av orden hålla samman, måste det göras med krafter som hjälps åt. Hur ska vi se till att sköta det som kan hända under kris eller krig?
Johan Dalman prästvigdes 1990, blev biskop i Strängnäs stift 2015 och överhovpredikant för det svenska Kungahuset, även det 2015. Portföljen har hängt med under många år.
Vid dessa möten har biskopen frågat försvarsmaktens ledning vad kyrkan bäst kan bidra med.
– Gör det ni alltid gjort, blir svaret. Jobba socialt och i församlingarna. Fira gudstjänst på söndagarna, samla barn och familjer, ha konfirmandundervisning. Sträck ut en hand till den som far illa. Det betyder så otroligt mycket, får vi höra. Det är en viktig påminnelse om att vi inte behöver leta efter nya uppdrag.
Strukturen för ett samarbete mellan olika delar i samhället är inte ny, men den "skalas upp" nu, som Johan Dalman uttrycker det. Samtidigt är den gängse bilden av Svenska kyrkan under förändring. Under pandemin var det många som hittade till, eller tillbaka till, kyrkan. Johan Dalman, vars levnadsmotto lyder "be, bry dig och fira gudstjänst" glädjer sig åt att folk samlas i kyrkan.
– Ja, för man kan inte vara kristen för sig själv. Det är man tillsammans med andra.
– När jag växte upp på sjuttiotalet var religion som en slags hobby. Någon gick och fiskade som fritidsintresse och en annan person gick i kyrkan. Nu pratar man mer om vad samhället behöver från kyrkan. Det handlar om att gemenskap och glädje ger ett skydd och om känslan av hemhörighet, stabilitet och långsiktighet.
När biskopen reser runt i stiftet, med 39 församlingar i Närke, Södermanland och Stockholms län, och ungefär 373 000 kyrkotillhöriga människor, möter han ofta personer som har det svårt.
Strängnäs stift omfattar landskapen Närke och Södermanland, med undantag för de nordöstra delarna av Södermanland som tillhör Stockholms stift. Stiftet har 39 församlingar och 10 pastorat och ungefär 373 000 kyrkotillhöriga.
Vad säger du till människor som lider, för att ge tröst och vägledning?
– Förra ärkebiskopen Antje Jackelén skrev en bok under pandemin med en viktig spaning. En kristen tro är inte samma sak som en positiv livshållning, då tänker man det gick bra igår och i förrgår och det kommer gå bra imorgon. Men blir det inte bra i morgon så rasar det där bygget. Den kristna tron bygger inte på att det alltid är bra utan på att man förtröstar och har riktigt djupt hopp om att Gud håller mig aktivt i sin hand. I svåra tider ska vi öva oss själva på att se tecken på detta hopp.
Johan Dalman säger det inte själv, men ett varmt leende kan vara just ett sådant tecken.