Brandkåren i Strängnäs vardag – mellan utryckningarna

– Är det bara dillkaviar vi har kvar?

Klockan är strax efter halv nio på morgonen och runt matsalsbordet på brandstationen i Strängnäs sitter brandmän, insatsledare, styrkeledare, personaladministratören, teknikern och räddningschefen.

Dagpersonalen har just påbörjat sitt skift och varvar ner med fruktsallad, knäckebröd och kaviar efter det dagliga morgonfyspasset

– Jag tycker nog att dillkaviaren tillför något extra, konstaterar personaladministratör Anne-Grete Malm, när teknikern Tommy Levin skämtsamt ifrågasätter hennes val av pålägg.

Frukostmötet är en av de mer lågintensiva hållpunkterna för räddningstjänstmedarbetarna i Strängnäs.

Varje år rycker de ut på i snitt 660 larm. Under sommaren och våren är det ofta gräsbränder och andra utomhusbränder. Vintertid är det vanligare med trafikolyckor, men hur arbetsdagen ser ut varierar.

Camilla Dahlén, räddningschef, förklarar att endast fyra procent av arbetet innebär att åka ut på larm. 96 procent går således ut på att förebygga bränder, se till att utrustningen är i bra skick, testa tekniken, träna, öva, inspektera olika platser i kommunen, knacka dörr hos boende och mycket mer.

För att som brandman hålla sig à jour krävs det att ens olika färdigheter såsom fysisk uthållighet, kompetens och hälsa, är på en godkänd nivå. När tidningen besöker brandstationen ska samtliga brandmän genomgå den årliga läkarundersökningen för att kunna upprätthålla sin rökdykartitel.

Plötsligt börjar det tjuta ur alla högtalare och personsökare. Dillkaviaren plockas undan och frukostpausen är slut.

– Det här var det dagliga testlarmet. Hade det varit ett riktigt larm hade vi vält bordet och sprungit allt vad vi orkade, skojar Peter Olofsson, styrkeledare, men tillägger snabbt:

– Om larmet går har vi 90 sekunder på oss att vara ute och påväg härifrån. Kvällstid brukar vi ta stången ner till vagnhallen men annars tar vi trapporna.

Det är dags att återgå till dagens uppgifter. Peter Olofsson pluggar inför ett styrkeledartest, Tommy Levin går mot verkstaden för att se över den nyinköpta brandbilen och brandmännen Evelina Fält och Jimmy Lindgren inleder den dagliga tillsynen av materialet.

Olika dagar testas olika utrustningar och i dag ska all elektronik ses över.

– En del kanske tror att vi bara sitter och spelar kort och väntar på att rycka ut. Så är det inte. När larmet går och lampan tänds måste vi vara redo och allting vara i perfekt skick. Det är därför alltid full fart, även mellan utryckningarna, säger Jimmy Lindgren och får medhåll från Evelina Fält:

– Det finns en stor variation av larm som vi måste vara beredda på. Det finns ett basutbud som exempelvis gräsbrand, skogsbrand, byggnadsbrand, bilbrand – eller någon form av trafikolycka, suicidvarning, livräddning och så vidare.Varje typ av de här larmen är sedan olika på sitt sätt.

För att vara förberedda är rökdykningsövning något som sker ett antal gånger varje år – så även under denna eftermiddag.

Efter att ha testat all utrustning och tagit ett lunchuppehåll manövrerar Evelina Fält släckningsbilen ut mot övningsbyggnaden och Jimmy Lindgren tar plats i baksätet.

När det väl sker en utryckning går personalen igenom vad som gäller för just den typen av larm och alla tänker igenom sin roll. Det är bäst att inte köra för offensivt under utryckning, utan att behålla lugnet och låta medtrafikanterna se när brandbilen kommer, förklarar Evelina Fält.

Bilarna är utrustade med GPS-system men god geografisk kunskap krävs för att kunna på effektivast sätt ta sig fram till sitt mål.

Övningsrummet fylls med rök och i en soffa börjar det brinna. Elden släcks snabbt samtidigt som arbetsdagen, efter en stund i övningsrummet, börjar lida mot sitt slut.

Detta var den enda brand som uppstod under dagens skiftarbete.

Händer det att ni ibland längtar efter att det ska komma något stort larm?

– Vi hoppas självklart inte att någon far illa eller att en olycka sker. Det är inte roligt när det brinner, men om det sker är det roligt att vara där och få hjälpa till. Ibland blir det jobbiga situationer, som när barn drabbas. Vi arbetar mycket med kamratstöd och pratar med varandra efteråt för att bearbeta händelserna, säger Jimmy Lindgren.