Jag hade just börjat högstadiet och vi skulle på vår första lektion tillverka en kniv av trä. Uppenbarligen förutsåg inte vår slöjdlärare att skriven korrespondens snart skulle övergå till att i det närmaste vara helt digitaliserad.
Nej, brevknivar skulle täljas. Men jag skulle minsann sticka ut. Jag skulle inte göra en tråkig, konventionell kniv som alla andra. Nej då, jag skulle göra en: FÄLLBREVKNIV.
I mitt huvud såg jag hur jag läckert skulle kunna flippa upp bladet varje gång ett kuvert behövde sprättas. Halva terminen höll jag på med mitt projekt. När mina klasskamrater sedan länge börjat med vackra hyllor och schackbräden kämpade jag vidare.
Men skam den som ger sig... Det blev en fällbrevkniv till slut. Att ledigt flippa upp den var det dock inte tal om eftersom den inte kunde stanna i utfällt läge. Bladet for liksom bara runt. Den var defekt från början och åkte väl snart i soporna, antar jag.
Det här fiaskot kom jag att tänka på för första gången på länge när jag hörde om Smörknivsupproret som jag skrivit om i dag. Och tydligen bär jag de dubbla känslorna för träslöjden gemensamt med vår utbildningsminister.