"Jag ställde mig mitt på vägen och skrek "hjälp"", säger Gabriella vid platsen där olyckan inträffade i söndags.
Vid lunchtid i söndags tog Gabriella Grünwald, 59, bilen hemifrån. Hon skulle åka till Västerås.
Vid Aspö Handel svängde hon höger ut på riksväg 55. Men hon hann bara åka några kilometer.
Nästa ögonblick hon minns är att hon vaknar upp i en rökfylld bil. Det luktar bränt och krockkuddarna var utlösta.
– Jag minns smällen, men jag minns inte hur det kändes. Jag har försökt att återskapa något slags händelseförlopp, men jag kan inte det. Jag vill på något sätt ha kontroll över vad som hände, men jag kan inte få det. Det har varit jättejobbigt, säger Gabriella.
Mitt framför bilen hade en hjort hoppat ut. Smällen var enorm.
Adrenalinet pumpade. Hon kom inte ut ur bilen från början – men lyckades trycka upp förardörren.
– Sen ställde jag mig mitt på vägen och skrek "hjälp", och var väl helt borta, säger hon.
Hon var i chock.
– Det var en väldigt surrealistisk upplevelse. Ingenting jag önskar någon annan. Men ska man se positivt på det så är det ett väldigt uppvaknande. Hur skört livet är, hur rädda vi ska vara om varandra och andras säkerhet, för det är inte bara din egen säkerhet du riskerar när vi kör på våra landsvägar.
Först på olycksplatsen var ett yngre par. De tog hand om henne och larmade räddningspersonal som snabbt kom till platsen.
– Sen var det fullt pådrag och allt gick jättefort.
Minnesluckor har hon från olyckan. Men hon kommer starkt ihåg hur hjälpsamt det unga paret var, räddningspersonalens insats – och andra trafikanter som stannade till och på ett eller annat sätt hjälpte till.
Det känner hon stor tacksamhet över i dag. Hon har efter olyckan kommit i kontakt med det unga paret och berättat hur mycket hon uppskattade dem.
– Det var helt magiskt att få vara med om det. Det var en stilstudie i handlingskraft och kärlek. Man kan inte klaga på hur de agerade. De var så otroligt gulliga och kärleksfulla. Det är fantastiskt. Det var enormt härligt att få vara med om mitt i all bedrövelse och katastroftänk.
– Jag är väldigt tacksam över att det gick som det gick, och att jag hade en säker bil. Jag förstår i efterhand hur mycket den räddade mitt liv.
– Det är klart att det är en chock, och ett trauma. Samtidigt försöker jag tänka hur lyckligt lottad jag är. Sen fokuserar jag på de underbara änglarna som kom från alla möjliga håll och kanter.
En av dem som hjälpte till vid olyckan ringde hennes man.
– Han var jätteskärrad, eftersom han inte var på plats också. När man är på plats själv är man nog lugnare, men han kunde inte göra någonting.
– Jag har en dotter också som bor i Malmö och hon var helt förstörd. Det känns också superjobbigt att de blir så upprörda och ledsna och inte kan göra någonting.
Hon fördes till med ambulans till Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Där blev hon kvar i tolv timmar innan hon fick åka hem. Helt utan några fysiska skador.
Mentalt har det dock varit tufft sen olyckan inträffade för några dagar sedan.
– Jag gick nog på adrenalin första dygnet. Min humor räddar mig ganska mycket, men jag tror också att vetskapen om att jag faktiskt hade klarat mig var en stor lättnad. Jag har haft minnesbilder som varit jobbiga, det ska jag inte sticka under stolen med. Och nästan tvångsmässigt gått igenom det här om, och om igen.
"Det var helt magiskt att få vara med om det", säger Gabriella som känner stor tacksamhet för alla som hjälpte till efter olyckan.
Första dygnet hade hon svårt att sova. Bilder från olyckan kommer när hon minst anar det.
Men redan dagen efter olyckan satte hon sig bakom ratten igen.
– Jag kände hur jag...inte darrade som ett asplöv men jag blev väldigt skakig. Och jag kör jättesakta. Men jag klarar det i alla fall.
Hon var även på olycksplatsen dagen efter. Det var en jobbig känsla.
– Jag blev helt illamående. En vän tog mig dit, och då kändes det som att jag skulle kräkas.
Samma vän var även med henne på sjukhuset efter olyckan.
– En klippa och en solstråle som fick mig att skratta mitt i allt.
Även om det varit tufft mentalt blir det bättre och bättre. Men det finns en tanke som hon inte kan släppa.
– Jag känner att jag klandrar mig själv väldigt mycket för djuret. Vi har själv hund, och man blir så blödig. Men det var fruktansvärt med det här djuret, och det är det som är den tuffaste minnesbilden för mig, att den led. Det har jag svårt att släppa, och att det var mitt fel att den dog. Djuret är det som är jobbigast.
Är det en tanke du tror försvinner med tiden?
– Jag hoppas det. Jag inser ju nu att det inte var mitt fel, men hur hade jag kunnat undvika det?, frågar hon sig.
Hon vill även passa på ett slå ett slag för säkerheten på riksväg 55.
– Människor måste förstå hur farligt det är på 55:an. Det är en smal väg med mycket vilt, och långtradarna framför allt är jag förbannad på. Jag är inte glad åt 55:an, och inte glad åt bilförarna på 55:an, säger Gabriella.