Redan i början av kriget förstördes hennes bostad i Aleppo av en bomb. Mary Dabool fick förlita sig på andras välvilja och flyttade runt vecka efter vecka tillsammans med sin man och två små barn. I åratal fortsatte deras liv så, men kriget i Syrien tog inte slut och till sist hade hon inget annat val än att lämna landet.
– Varje dag föll det bomber, varje dag dog folk. Jag var inte rädd för att dö, men för att förlora en arm eller ett ben eller mina barn. Jag kunde inte sova om nätterna för att jag var så orolig, säger Mary Dabool.
Tidningen träffar henne i ett rum på Mälarblick, asylboendet i Strängnäs. Hit kom hon i slutet av augusti efter en drygt två månader lång resa. Med sig hade hon sin nioårige son Sebastian, men åttaåriga dottern Nadia är kvar i Syrien med sin pappa.
– Jag hade inte pengar att ta med mig båda barnen. Kanske kan Nadia komma efter senare, men då måste någon resa med henne och pappan vill inte lämna Syrien, säger Mary Dabool.
Hon och sonen åkte via Turkiet och Grekland genom hela Europa till Sverige, för i Sverige visste hon att det inte fanns något krig. De reste mest med buss och tåg, men långa sträckor i Makedonien och Serbien tvingades de gå till fots genom skogen för att spara pengar. Med hjälp av GPS i telefonen vandrade de fem–sex timmar i taget, ibland ensamma, ibland med andra flyktingar.
Men det är inte den delen av resan som Mary Dabool kommer att minnas. Det är skräcken på havet mellan Turkiet och Grekland när gummibåten de reste med sänktes av maskerade män som kallas för "commandos".
– Vi stoppades av maskerade män i en stor båt. De stal pengar, motorn och batterierna till våra telefoner, och sedan skar de sönder vår båt så att den sjönk.
Hon berättar att passagerarna bad männen att sluta, att det fanns barn ombord. Men de var obönhörliga, de tog sina knivar och skar genom gummit och vattnet rusade in.
– Vi hade flytvästar, som tur var, och vi skrek och skrek tills några båtar från Turkiet hörde och kom och plockade upp oss, säger Mary Dabool.
Ingen drunknade. Båtens passagerare fördes till Turkiet där de förhördes. De uppmanades att inte försöka göra om det. Men Mary Dabool hade inget val.
– Vi kunde inte stanna i Turkiet, det fanns ingen där som kunde hjälpa oss. Jag var envis, säger hon.
Hon betalade för en ny båtresa, med en ny gummibåt. Men varje gång hon och Sebastian försökte resa över havet igen låg en commando-båt och lurpassade på dem. Totalt fyra gånger sänktes båten där Mary Dabool och hennes son fanns.
Femte gången hade de bättre tur. Då reste de i skydd av mörkret och Mary Dabool tror att det var det som gjorde att de kom i land.
– Jag var så glad, det var som ett tecken från gud att vi skulle fortsätta till Sverige och att vi skulle få leva. Men i hela mitt liv kommer jag att komma ihåg det hemska som hände på havet.
Fenomenet "commandos" har beskrivits av nättidningen Huffington post och brittiska Daily mail, men ingen verkar veta vilka "commandos" är.
– De sa att de var från Albanien men jag vet inte. Jag vet bara att de inte ville att några araber skulle komma fram till Grekland, säger Mary Dabool.
Sverige var resans mål för henne. Nu känner hon sig trygg och kan för första gången på åratal sova om nätterna, berättar hon. Hon trivs på Mälarblick och beskriver att hon har blivit väl mottagen. Sonen har redan börjat i Vasaskolan för att lära sig svenska och hon själv hoppas också lära sig språket så fort som möjligt.
– Jag tänker aldrig åka tillbaka till Syrien. Det finns bara död där.