"Det känns skönt att jag såg allvaret", säger Conny Andersson.
Jobbdagen skulle bli intensiv, tänkte Conny Andersson när han anlände till sitt kontor förra torsdagen. Han var tidig, klockan vara bara 8.30. Ett bra tillfälle för en promenad, tanka energi inför arbetsdagen.
Inte visste Conny Andersson att promenaden skulle leda till att han räddade livet på en person.
Conny Anderssons kontor ligger i Sundby park på Tosterön, med Strängnäsfjärden bara ett stenkast bort. Dit sökte han sig på promenaden, längs vattnet.
På vägen tillbaka ser han en person med rollator ståendes på en brygga en bit framför honom. Redan då får han en konstig känsla.
– Det kändes lite olustigt. Vad gör den här damen ute så tidigt på morgonen?
Conny Andersson fortsätter sin promenad mot bryggan men håller ett öga på personen. Efter ett tag hamnar han bakom ett parti med vass och kan inte se kvinnan längre.
Så hör han ett kraftigt plask.
– Man får ju så många tankar och söker naturliga förklaringar förstås, berättar han efteråt.
Har personen tappat rollatorn? Eller hade han sett fel, var hon egentligen en pigg pensionär som tog ett kallt dopp? När Conny Andersson närmar sig bryggan inser han att rollatorn är kvar. Men inte personen.
– Första tanken var: nu kommer personen upp. Nu ser jag snart händerna på stegen.
En ensam rollator stod kvar på bryggan när Conny Andersson gick här förra veckan. Först efter ett tag insåg han att ägaren till rollatorn låg i vattnet – med ansiktet neråt.
Men ingen hand greppar tag om stegen. Conny Andersson ger sig ut på bryggan och ser plötsligt något i vattnet. Han skyndar fram och hinner just få tag i kragen på kvinnan som ligger med ansiktet neråt i vattnet och håller på att driva iväg. Han drar upp henne på bryggan.
– Personen mår inte bra. Hon andas inte alls. Jag hinner tänka: jag måste få ut vattnet ur lungorna.
Samtidigt som han ringer 112 påbörjar han hjärt-lungräddning.
– Det var en fruktansvärd upplevelse; en person som är livlös på det sättet.
Tiden går långsamt.
– Man känner sig jävligt utlämnad i den situationen; liten och utsatt. Man blir uppgiven.
Första hjälpen har Conny Andersson inte använt sedan militärtjänstgöringen för många år sedan. Ändå sitter den i på något sätt, enligt honom.
Efter ett tag börjar kvinnan andas igen, om än långsamt.
– Det var en otrolig lättnad när man såg att andningen kom igång: Ja, hon andas!
När ambulansen hade kommit fram några minuter senare andades kvinnan självständigt och kunde säga några ord. Väl på plats tackade ambulanspersonalen Conny Andersson för hans snabba ingripande:
– Du har räddat livet på damen, sa de till mig, säger Conny Andersson och fortsätter:
– Då var man ganska nöjd.
Men enligt Conny Andersson är ambulanspersonalen, som räddar liv varje dag, de riktiga hjältarna.
– Vilket imponerande jobb de gör.
Samtidigt är han väldigt glad att han råkade vara på plats i rätt tid.
– Tidsfönstret var ju väldigt kort. Det var en ren tillfällighet att jag gick här just den dagen. Att jag kom precis då.
Det värsta hade varit om han inte hade upptäckt händelsen, tycker han. Om han bara hade gått förbi och läst om det i efterhand, att en dam drunknade vid det stället där han hade gått den morgonen.
– På något sätt hade jag inte förlåtit mig. Det känns skönt att jag såg allvaret.
Conny Andersson vet inte vem kvinnan är och hur det har gått för henne efteråt.
– Det skulle vara fantastiskt att träffa personen och höra hur hon mår nu.
Härifrån såg Conny Andersson kvinnan på bryggan för första gången.