Jennie Engdahl stupade på kort tid vid samma passage i 4,6-kilometersspåret. "Jag skrapade armbågar, knän och handflator."
Han bor på Nyponstigen i Finninge, med andra ord alldeles i närheten av den skog där vi träffas när måndagseftermiddagen är på väg att övergå i kväll.
Med sig har han hustrun Jana Wallin och deras kompis Jennie Engdahl.
Det var sedan Jana Wallin den 1 oktober kommit hem rejält blåslagen som Ulf Wallin kontaktade tidningen.
Han skickade också bilder på en trasig mobiltelefon och ett blödande knä.
– Det var en jättevurpa, säger Ulf Wallin.
– Jag fick hjälp upp av en man, jag var ute ensam den gången och sprang, tillägger hans fru.
Förutom knät tog också axeln, revben och ena sidan stryk.
– Hon hade ont i åtta dagar, säger Ulf Wallin som tillägger:
– Jag är irriterad över alla rötter och stenar som sticker upp ur spåret och kan bli riktigt förrädiska, inte minst i samband med regn.
Jennie Engdahl har också färska minnen av att falla handlöst i elljusspåret.
– Ja, jag ramlade tre gånger på exakt samma ställe, det var i månadsskiftet maj–juni. Man måste verkligen ha huvudet på skaft, är man inte uppmärksam är det lätt att snubbla, säger Jennie Engdahl.
– Jag skrapade upp armbågar och handflator.
Bland annat fick mobiltelefonen ta smällen när Jana Wallin föll handlöst i elljusspåret.
Både hon och Jana Wallin har sannolikt sprungit på en sten och av den anledningen förlorat fotfästet.
– Underhållet borde kunna vara bättre, säger Jennie Engdahl som regelbundet tränar i Stadsskogen.
Civ Palmgren, 81 år, är en annan Strängnäsbo som uppskattar skogen mer än själva underlaget.
Nyligen var hon med om en otrevlig incident nära starten, vid Kvitten.
– Ja, jag halkade på en rot och föll handlöst. Ansiktet tog hela smällen, säger Civ Palmgren.
Hon berättar att vänliga människor tog hand om henne men att hon fick en hel del skrubbsår.
Jana Wallins knä efter hemkomsten från skogen: "En man hjälpte mig upp i spåret."
– Värst var det med läppen, där fastnade det grus. I en vecka gick jag omkring med ett stort plåster.
Civ Palmgren tycker att spåren blivit sämre efter den senaste veckans regnande.
– Men jag tänker inte sluta gå i Stadsskogen. Jag håller min man i handen och tittar envist ner i marken för att inte råka ut för en ny olycka.
Även Irma Andersson, också pensionär, ställer sig frågande till standarden på spåren i det populära rekreationsområdet.
– Vi är ute ofta. Då möter vi mycket människor, inte bara pensionärer, Men jag måste säga att underlaget är bedrövligt. Det stora problemet är rötterna, som gör att man löper stor risk att ramla vid väta.
Jennie Engdahl: "Känner mig otrygg när belysningen inte fungerar."
Har du själv dråsat i backen?
– Ja, flera gånger. Men som tur var utan att bryta något. Nu gäller det verkligen att rikta blicken neråt, svarar Irma Andersson som tillägger att: "motion är viktigt för folkhälsan."
Ulf Wallin skulle vilja se drastiska åtgärder:
– Prio ett är att elljusspåret är i bra ordning. Men då krävs en ny vägbank av grus och sedan helst flis ovanpå.
Hur tjock vägbank behövs?
– På sina håll 15–20 centimeter. Spåret ligger alldeles för lågt nu. Det är säkert många fler än de vi känner till som vurpat.
Jennie Engdahl har även noterat att flera lampor i elljusspåret varit ur bruk på sistone.
Stenbumlingar av det här slaget kan ligga lösa i milspåret.
– Det räcker att belysning saknas på en plats så blir det väldigt mörkt. Jag känner mig otrygg helt enkelt.
Ulf Wallin hade förhoppningar om att anslutningsstigen från området där han bor och fram till tjärnen Älgbrunn skulle bli jämnare och förses med belysning, något som kommunen också pratade om kring 2013.
– Men i stället sattes det upp två–tre stolpar bakom Kantarellstigen. Jag tror inte att speciellt många väljer den vägen.