Walter Sköldefors blickar ut över förödelsen som fram tills för någon vecka sedan var grannens gräsmatta. Det ser ut som om någon gått lös med en plog och vänt upp och ner på alltihop. En liten plätt i mitten har fått förbli orörd, men annars har vildsvinen inte lämnat mycket kvar.
— Det här gjorde de på en natt. Sten som tycker så mycket om att pyssla med sin gräsmatta, suckar Walter Sköldefors medlidsamt.
Likadant ser det ut i ytterligare en handfull trädgårdar i området. Bara några enstaka är förskonade. Walter Sköldefors och hustrun Maud har haft hus i Vik sedan sjuttiotalet och de har aldrig sett dess like. Någon enstaka gång har grisarna bökat upp en tuva eller två, men de senaste två månaderna har vildsvinshärjningarna eskalerat till ohållbarhet. Folk vill inte längre gå ut kvällstid av rädsla för att möta arga vildsvin.
Walter Sköldefors egen trädgård har än så länge fått vara orörd. Han har en teori om att det är för att han och hustrun är bofasta i huset och rör sig mycket i trädgården. Deras lukter skrämmer bort vildsvinen.
— Jag brukar gå ut och kissa längs kanten. Jag vet inte om det hjälper, men ännu har de inte kommit in i vår trädgård, säger han.
Många av de andra husen i Vik är sommarstugor där det är tomt och mörkt stora delar av året. De senaste veckorna har Walter Sköldefors har fått ringa många av ägarna och berätta att deras trädgårdar förstörts.
— De blir inte så överraskade, de känner till vildsvinen. Men de blir ledsna.
Längs tomtgränserna ligger på sina håll allehanda skrot uppstaplat. Ett trädgårdsbord, några plankor, cykelhjul och kvastskaft. Det är barrikader mot vildsvinen. Ibland hjälper de, ibland inte. Det enda som Walter Sköldefors med säkerhet kan säga har hjälpt var jaktlaget som i förra veckan ledde ett drev genom stugområdet och sköt tre vildsvin strax utanför.
— Sedan dess har vildsvinen inte varit här. Men de kan ju komma tillbaka senare, säger han.
Även om jägarna hjälper de boende vill Walter Sköldefors att kommunen ska agera för att göra området tryggare.