"Det vi jobbar med är att få de anhöriga att må bra. Vi försöker se till att man har det roligt här för att man ska orka det här som är jobbigt", säger anhörigkonsulent Eva Hammarström, till vänster i bild.
Inger Ivanovs dotter var alkoholist.
Dotterns sjukdom flög flera år under radarn för hennes närstående.
När Inger Ivanov väl fick veta om dotterns alkoholproblem kom det som en chock.
Tecken på att allting inte stod rätt till fanns där tidigare, men hade varit svåra att se.
– Ibland märkte jag att hon tog ett glas vin för mycket på fester. Då försökte jag be henne att lugna sig, och även om hon lyssnade så var hon snart ute i köket igen och tog ett till, berättar hon.
Inger Ivanov försökte ta kontakt med socialtjänsten och få hjälp med stöd till både dottern och dotterns egna barn. Men dottern fortsatte i samma banor.
När dottern blev diagnostiserad med bröstcancer, och klarade sig igenom behandlingen, trodde Inger att dottern skulle se det som en väckarklocka och försöka ta sig ur sitt missbruk.
På inrådan av hennes andra dotter började hon samtidigt gå en kurs för anhöriga till vuxna i missbruk.
Två veckor efter att Inger gått klart kursen hos anhörigcentrum gick dottern bort.
– Behovet av flaskan var starkare än viljan att överleva, och hennes kropp klarade helt enkelt inte mer.
– Men man känner sig skyldig. Gjorde jag tillräckligt för henne? Har jag varit en dålig mamma?
Eva Hammarström och Ann-Sofie Carlsson på anhörigcentrum tycker att det är viktigt att man som anhörig ska kunna ta på sig den stöttande rollen utan att låta det gå ut över sina egna behov.
På anhörigcentrum fick hon träffa flera som kände precis samma sak. Där fann hon både tröst och fick goda råd för att hantera situationen.
– Det är vanligt att känna sig skyldig och vi jobbar med att få de anhöriga att inse att det inte är deras fel att en person i deras närhet missbrukar. Många som kommer till våra kurser är så fullt fokuserade på den som missbrukar att de mår lika dåligt som dem. Då är det viktigt att lära sig att fokusera på sig själv och ta hand om sig, säger Eva Hammarström, anhörigkonsulent.
Ingers resa som anhörig slutade inte där.
Ett år efter att dottern hade gått bort fick hennes make en stroke, vilket ledde till att han blev dement.
Återigen vände hon sig till anhörigcentrum och fick hjälp på nytt.
– Som anhörig till någon som är dement krävs en annan typ av stöd. Det kan vara mer praktisk hjälp som att visa hur man fyller i en framtidsfullmakt, till att bara finnas där när en anhörig behöver ha en vanlig konversation med någon som inte är dement, säger Ann-Sofie Carlsson, anhörigkonsulent.
"Ibland händer det att man går en kurs och tänker att det här var ingenting för mig. Så har det verkligen inte varit för mig med kurserna på anhörigcentrum. Stödet man får här är det bästa som finns för de som behöver hjälp", säger Inger Ivanov.
Till våren tillkommer nya samtalsgrupper på Strängnäs anhörigcentrum. En sådan riktar sig till föräldrar till barn med NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
– Vi har sett att det finns ett stort behov för en sådan grupp. Ens barn behöver inte ha någon diagnos för att man ska komma. Den första gruppen blev fullbokad direkt. Finns det tillräckligt med underlag kommer vi att starta en till, säger Ann-Sofie Carlsson.
Det kommer även att hållas en digital anhörigkurs för vuxenmissbruk ihop med Nyköpings kommun.
– Det blir ett unikt samarbete då vi erbjuder hela länet att delta, säger Eva Hammarström.
Inger berättar att hon inte tror att hon hade klarat av att stötta sin make och dotter om det inte vore för hjälpen från anhörigcentrum.
– Man måste kämpa. För jag har två barn till, och barnbarn. Och de vill jag finnas till för. Jag kan ju inte lägga mig ner och dö. Men vissa dagar är det jättejobbigt. Jag fick mycket stöd från familjen, men man måste också få stöd utifrån. För de kan se situationen på ett helt annat sätt än vad de anhöriga gör.
– Att gå hit var det bästa jag gjort.
En av de viktigaste lärdomarna som Inger Ivanov (till höger) fått med sig från samtalen på kommunens anhörigcentrum är vikten av att tänka på sig själv och ens egna behov, och att inte ta på sig mer ansvar än vad man orkar.