Sara Innerfors presenterar den virtuella tornuppstigningen i södra vapenhuset.
– För mig är det fantastiskt att få vara en kugge i den här historien. Men då tänker jag inte bara på tornet, utan på hela byggnaden.
Orden kommer från Sara Innerfors, 35, som arbetat som klockare i domkyrkan sedan 2020.
En dag i början av månaden fick två reportrar från tidningen följa med henne upp i tornet.
Besök är annars något som är förbehållet brandmän, entreprenörer och en eller annan historiker.
– Vi från vaktmästeriet går upp i snitt en gång i kvartalet för skyddsronder, av säkerhetsskäl är vi aldrig ensamma, berättar Sara Innerfors.
– Städar gör vi vartannat år och dessutom måste visarna på tornuret ställas med jämna mellanrum, tillägger hon.
De äldsta trapporna är ännu äldre än 600 år. Dessa är nämligen en kvarleva från en av de fyra spirorna som fanns på den ursprungliga byggnaden.
Men på 1400-talet började kyrkorna förses med torn, konstaterar Sara Innerfors som medverkar i boken "Strängnäs domkyrka levande katedral – då och nu."
Domkyrkotornet inifrån – trångt och fläckvis ganska mörkt.
Bland annat med kapitlet ett torn för klockor.
Tillsammans kämpar vi oss upp, etage för etage.
Trappstegen är ojämna och slitna.
Det gäller att placera fötterna på rätt ställe.
På cirka 40 meters höjd sitter de fyra domkyrkoklockorna, även kallade förrättningsklockor. Dessa "tjejer" har namnen Ettan, Tvåan, Trean och Fyran.
– Storleken och klangen skiljer dem åt, säger Sara Innerfors.
På sina håll är trappstegen inte helt symmetriska. De äldsta lär vara 700 år gamla.
Störst är ettan. Den väger 4,3 ton, är 160 centimeter hög och har en diameter på 190 diameter.
– Klockor har hängt här ända sedan 1400-talet. Tidigare fanns en klockstapel på kyrkbacken.
Men hur i all världen fick man upp dessa pjäser 40 meter?
– De måste ha hissats upp, och så gjorde man en öppning i teglet.
Ungefär i den här vevan hör vi ett olycksbådande muller på avstånd.
Det är tillräckligt för att vi inte ska kunna fullfölja hela färden upp till friska luften på 65 meters höjd.
Klockaren Sara Innerfors med en modell över hur Strängnäs domkyrka såg ut på 1300-talet.
– Det vore helt enkelt en säkerhetsrisk om vi skulle gå vidare. Man ska inte befinna sig i tornet vid ett åskväder, säger Sara Innerfors.
Hon hinner visa oss var teglet tar slut och ersätts av trä – på utsidan är det plåt som tar vid.
Då befinner vi oss gissningsvis i höjd med urtavlans nederkant.
Att ta sig ner igen är minst lika riskfyllt och bökigt som klättringen uppåt.
– Man måste förflytta sig varsamt, det gäller även för mig som haft tornet som arbetsplats i tio år, säger domkyrkoklockaren.
Högt upp i tornet har någon har ristat in en autograf och ett årtal (?).
Hur känns det annars att gå ända upp och få titta ut över nejden?
– Visst hinner man njuta av utsikten, även om det är lätt att bli hemmablind.
Hur långt kan man se?
– En vacker dag, och om din syn är perfekt, till skorstenen på Västerås värmekraftverk.
Långt innan dess att Sara Innerfors ens var påtänkt fanns det personal som arbetade permanent här – tornväktare och tornblåsare; en epok som tog slut på 1800-talet.
I en glugg i tornet kan vi blicka ut över Ulvhällsfjärden.
Nu sker alla ringningar automatiskt.
Den 6 juni hölls en högtidsgudstjänst men då uppmärksammades inte tornets 600-åriga historia.
Däremot höll Uppsalalektorn Jakob Lindblad ett föredrag i ämnet då han i april gästade föreningen Katedralens vänner.
– Sedan några år finns dessutom en virtuell tornuppstigning i södra vapenhuset som rekommenderas, berättar Sara Innerfors.
Tänker du dagligen på domkyrkotornet?
– Absolut. Dels när jag kommer hit, dels när jag vaknar hemma på Järnvägsgatan. Från min lägenhet ser jag tornet och spiran. Skönt, tänker jag, då vet jag att tornet står kvar!
Det finns fyra så kallade förrättningsklockor. Den största "tjejen" heter helt enkelt Ettan.