När jag började vandra kändes det nästan som ett oöverstigligt mål. När jag slutade, i Santiago de Compostela, kändes det som: Var det bara det här?
Jag hade kunnat vandra och vandra och vandra. För en utomstående, som inte har gjort det, låter det kanske absurt.
Men att gå upp tidigt på morgonen, i mörkret, och leta sig fram med ficklampa är speciellt. Jag blev ibland totalt överraskad, hänförd, av den vackraste natur jag har sett, vilket är en makalös känsla. Det är svårt att beskriva i ord, jag bara visste att om jag skulle dö så gjorde inte det särskilt mycket. Jag var i total frihet.
Var det så enkelt alltså? Nej, det var det inte. Efter 30 mil sade mina fötter ifrån. De ville inte något mer. De blev opålitliga och värkte något fruktansvärt emellanåt.
Men man trevar på och fortsätter att gå. Man träffar fantastiska människor, som också trevar på. Vissa med sår under fötterna som jag inte ens kunde titta på.
Jag träffade en vindpinad 80-årig man som hade gått från södra Portugal och som fortsatte genom norra Spanien, men i motsatt riktning.
Jag träffade på en hund som inte såg ut som en hund något mer, men som gick med samma målmedvetenhet som vi pilgrimer.
Kan man gå utan att komma fram, alltså?
Svaret är ja på den frågan.