"Det kom flera lagar efter 1933 som skilde judar från övriga befolkningen. Men det är först 1942 som godsvagnarna börjar rulla till förintelselägren. Det är just de här små stegen som är viktiga att känna till, så att det inte utvecklingen går åt fel håll. Det viktigaste i dag är att inte vara rädd och att säga ifrån", säger författaren Bernt Hermele.
Det är 77 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades.
– Det är viktigare än någonsin att påminna om Förintelsen när det finns röster som hävdar att den aldrig har hänt, att det är ett påhitt för att mjölka Tyskland på pengar, säger Alexander Rothman.
Han är en av få överlevare från Förintelsen som fortfarande är vid liv. Hans historia berättas bland annat i Forum för levande historia, där tidningen har hämtat information om hans uppväxt.
Alexander Rothman föddes 1930 i en ungersk-judisk familj och var ett av åtta syskon.
Vid 14 års ålder blev han förflyttad till ett ghetto, men han rymde och med hjälp av en ungersk-judisk motståndsman tog han sig tillbaka till sitt familjehem. Väl där var det tomt, hans familj hade blivit bortförd till ett annat ghetto. Han begav sig dit och hittade sin mamma och sju syskon. Pappan var redan bortförd till ett arbetsläger.
Efter mitten av 1944 fördes Alexander Rothman och hans familj till arbetslägret Auschwitz. När familjen anlände förde nazisterna hans mamma och sex av syskonen till gaskammaren medan han och hans storasyster hölls vid liv för att utföra slavarbete.
Han fördes till ett arbetsläger utanför Magdeburg.
– I lägret tänkte jag mest på två saker. Ett, var resten av familjen kan tänkas befinna sig. Två, var jag kan hitta matrester för att stilla den permanenta hungern, säger Alexander Rothman till tidningen.
När de allierade trupperna tog sig in i Tyskland i början av 1945 förflyttades Alexander Rothman till arbetslägret Buchenwald. Han var sjuk och sorterades in i en grupp med andra sjuka för att få en dödsinjektion. Där träffade han Fritz som var chef för fångarna i korridoren. När han fick reda på att Alexander Rothman var 14 år gammal, tog han risken när vakterna tittade bort och puttade honom genom en dörr som ledde till en korridor för fångar som var mindre sjuka och fortfarande arbetsföra.
På så sätt undvek Alexander Rothman dödsinjektionen och amerikanerna befriade honom och de andra fångarna 11 april 1945.
Alexander Rothman sökte igenom Röda Korsets överlevnadslistor och hittade sin syster som befann sig i Sverige. Han flyttade efter 1947.
Under ett år bodde han i Strängnäs.
– Jag flyttade till Strängnäs 1948 på grund av en anställning som praktikant på en liten mekanisk verkstad med specialitet att tillverka stansverktyg, ägd av ungerska invandrare med familjenamnet Papp. Jag hyrde ett möblerat rum hos familjen Ternulf på Vippendalsvägen 3b, säger han.
Multeum i Strängnäs uppmärksammar dagen med ett föredrag av författaren Bernt Hermele som skrivit boken "Överlevarna: röster från Förintelsen".
– Jag ska prata om Förintelsens minnesdag men sen är jag också ombedd att prata om min bok. Jag kommer även berätta om min egna personliga historia med anslutning till Förintelsen, säger Bernt Hermele.
Varför ska vi minnas det som skedde för 77 år sedan?
– Det finns massvis med olika svar, men mitt svar är att det är ett sätt att knyta ihop historien med nutid. Vi lever i en tid när nazismen är på frammarsch i delar av världen. Jag tror att vi har nytta av att komma ihåg det här. Det som kunde hända då kan hända nu igen.
Alexander Rothman medverkar i boken. Nu bor han i Stockholm och är pensionär sedan många år:
– Jag läser mycket och ägnar så mycket tid som möjligt åt min stora familj. Jag har tre söner och många barnbarn.