"Alla är så snälla i Sverige men våra hjärtan gråter", säger Iryna Ywra, som flytt till Sverige med sin dotter Alina Varaksina och barnbarnet Valeria Varaksina. Hon jobbade som sömmerska i Ukraina och arbetar nu som städerska tillsammans med Alina, som var säljchef i Ukraina.
I Ukraina brukar barnen stå med näsorna tryckta mot fönstren den 6 januari, som är julafton enligt den julianska kalendern som styr firandet i landet. När den första stjärnan tänds på himlen kan julmåltiden börja.
En rolig tradition i Ukraina är att gå runt bland grannar och sjunga julsånger i utbyte mot lite godis eller frukt, berättar Valeria Varaksina.
– Förra året gick jag och min kusin och det var en farbror som gav oss massa marshmallows, säger hon som med sin mamma och mormor flydde till Sverige i mars.
Nu bor de i ett litet hus på Vansö strax utanför Strängnäs, fint pyntat inför den första julen i Sverige.
– Vi vill fira julen eftersom vi har ett barn i vårt hem, säger Iryna Ywra, 63, Valerias mormor.
Hur känns det att fira jul i ett annat land?
– Den frågan är för sorglig att svara på... Jag tycker att det är fantastiskt att alla är så snälla och vi har det bra, men våra hjärtan gråter, säger Iryna Ywra och tystnar en stund innan hon tillägger:
– På något sätt är det första gången som jag känner julens budskap så tydligt. Omtanken... Och hjälp till främlingar, som oss.
Alina Varaksina, Valerias mamma, skickar varje dag upp emot 150 meddelanden till vänner och familj i Ukraina och runt om i världen. Runt jul lär det bli många fler, tror hon, inte minst till hennes man, Maxim, som i likhet med alla män i krigsför ålder är kvar i hemlandet. Han väntar på att bli inkallad när han behövs vid fronten.
– Jag hoppas att Maxim kan ladda telefonen, elen är ju ransonerad och det är dålig uppkoppling ibland. Han kommer att fira julen ensam eller kanske med sina föräldrar.
I stugan på Vansö denna jul blir det inga tolv rätter, som är brukligt på julborden i Ukraina. Men paradrätten kutja, en gröt med bär, vallmofrö och honung, kommer att dukas fram. Valeria, som är så duktig på att hjälpa till kanske är med och lagar maten, undrar mormor.
Valeria Varaksina saknar sin pappa Maxim och sin katt, Snizhnyy kom (snöboll på svenska), som är kvar i deras hem i Vinnytsia i Ukraina. Hon har många bilder på dem i sin mobil.
– Hm, jag lovar att jag ska tänka på saken, säger Valeria Varaksina och alla tre skrattar.
Ingen av dem känner till Kalle Anka på julafton.
– Men i Ukraina kollar alla på filmen Ensam hemma vid jul, det ska vi göra här också, säger Alina Varaksina.
Oksana Moroz, vän till familjen, hjälpte till som tolk vid intervjun.