Som domkyrkokaplan har Lars Adolfsson ett övergripande ansvar för gudstjänsterna.
Lars Adolfsson är född och uppvuxen i Strängnäs. Med en mamma som arbetade som kyrkomusiker blev han också tidigt engagerad i kyrkan.
Men valet att skola sig till präst var långt från självklart.
– Jag skulle egentligen bli yrkesmilitär. Det var det jag ville från början. Under mitt första år på gymnasiet gick jag teknisk linje. Mina klasskamrater brukade kalla mig för ÖB, överbefälhavaren, för att jag var lite bossig. Jag försökte vara en slags tuffing, fastän jag inte var det.
– Men jag mådde inte riktigt bra i det där, säger Lars Adolfsson.
Samtidigt fortsatte Adolfsson att vara aktiv i ungdomsgruppen i Eskilstuna efter konfirmationen. I det sammanhanget började tankarna på att stanna inom kyrkolivet att gro.
– Jag tror jag funderade på om jag ens var värdig eller skulle passa som präst. Det kändes väldigt främmande. Man har ju en del tankar kring vad en präst är och gör, och jag tänkte nog "vem är jag att kunna bli präst?" Så småningom började idén att fastna hos mig, men det tog ett par år innan jag landade i det.
Efter första gymnasieåret bytte han istället spår till humanistisk linje på S:t Eskils gymnasium.
– Då kände jag själv, oj vilken lättnad det var att få hitta den jag är.
Nästa steg blev till Uppsala och studier i teologi. Något militärt blev det inte tal om – inte ens värnplikten.
Lars Adolfsson prästvigdes som 25-åring i Strängnäs den 11 juni 2000.
Prästvigningen ägde rum i Strängnäs, den 11 juni år 2000.
– Jag har ett uttryck som jag själv tycker mycket om. Det handlar om en slags prästtillblivelse. När kallet kommer och tankarna väcks så måste vi få mogna i det. När man bejakar det där kallet så kan man upptäcka att det kanske är en del av Guds plan. Då har man en grundläggande trygghet i att kallet bottnar inte hos en själv, utan hos Gud.
– Präst är något man är – alltid, säger han.
Adolfsson tar över tjänsten som domkyrkokaplan efter Stefan Dässman, som nyligen lämnade jordelivet. Senaste gången tjänsten tillsattes var 2001. Lars Adolfsson säger att jobbet innebär ett ständigt förändringsarbete, men att han inte kommer att försöka återuppfinna hjulet.
– Det handlar inte om att ställa domkyrkan upp och ner, utan det handlar om att hela tiden vara med och utvecklas. Att jobba för att inte kyrkan stagnerar och att ha ett modernt tilltal till de vi möter. Men jag kan till exempel tänka mig att gudstjänster på andra språk skulle kunna vara något att kolla på i framtiden.