Stig Nilsson har gjort 30 år på Frisersalongen på Storgatan. I handen håller han en tvålkopp med ett helt sekel på nacken.
Det har gått 45 år sedan han kom ut i arbetslivet hemma i Uppsala.
– Egentligen ville jag bli reklamtecknare men studievägledaren på min grundskola övertalade mig att söka till en frisörutbildning, berättar Stig Nilsson.
– Min far arbetade i byggsvängen och i skogen. Han trodde väl att jag skulle gå i hans fotspår, och kommenterade smått chockad: "Frisör, är det ett jobb."
Stig Nilsson tog både gesäll- och mästarbrev i slutet av 1970-talet.
Upplänningen arbetade i bland annat Eskilstuna, Åkers styckebruk och Sala innan han blev headhuntad till salongen på Storgatan.
– Salongen hade grundats av Inge "Fritte" Bergqvist och Ingvar "Lampan" Carlsson. Senare anslöt Bernt Jonsson. När "Lampan" skulle trappa ner ville de ha dit mig. På den vägen är det.
En efter en slutade kollegorna och på senare år har Stig Nilsson mest arbetat ensam.
– Bortsett från vissa nedgångar under corona har jag haft en bra tillströmning.
När tidningen kommer på besök sitter 11-åriga Erik i frisörstolen.
Det finns många gamla inventarier på väggarna i Frisersalongen.
– Det är första gången vi är här. Under pandemin har vi klippt oss hemma, säger hans pappa.
Stig Nilsson kan klämma in drygt 20 behandlingar på ett arbetspass, och gillar att möta olika generationer.
– Den yngsta jag har klippt var ett år och de äldsta över 90. Det roliga är att två män som var här öppningsdagen 1962 fortfarande kommer hit.
Apropå 1962: Salongen ser bitvis ut som ett museum med gamla inramade affischer, tvålkoppar och stolar som har varit med sedan begynnelsen.
– Tvålkopparna som användes i samband med rakningar är numrerade eftersom de tillhörde olika stamkunder, säger Stig Nilsson.
Stig Nilsson visar upp en prislista från svunna tider.
Yrkesmässigt har inte så mycket förändrats under hans tid på Storgatan.
– En kul grej är att göra olika typer av frisyrer, jag gillar mångfalden. Så på så sätt utvecklas arbetet.
Varför finns endast drop-in?
– Det funkar bra så. Kunderna har vant sig vid det.
Stig Nilsson uppskattar att 90 procent av hans kunder är stammisar.
– Det är kul att träffa dem, men också trevligt med nya ansikten. Jag behöver nya kunder eftersom vissa ofrånkomligen faller ifrån.
Är det fortfarande lika roligt att gå till jobbet som på 70-talet?
– Ja, och jag jobbar nog i minst fem år till, även om jag senare kanske skär ner från fem- till tredagarsvecka.