Ragnar Sundelin evakuerades till Riagårdens äldreboende i Åkers styckebruk.
– Det var kallt. Jag satt på Gyllenhjelmstorget och funderade på vad fan jag skulle ta mig till, säger han.
Tidningen träffar Ragnar Sundelin första gången i slutet av mars. Våren har börjat göra sig påmind men ännu faller temperaturen en bra bit under nollan nattetid. Snålblåsten bär med sig vinterns kyla och hugger tag i kinderna.
Han berättar om de senaste veckorna – och om hur det var att inte längre ha någonstans att bo.
– Att säga att det kändes hopplöst är en underdrift.
Tidigare bodde han på Thomasgårdens äldreboende i Strängnäs. Men så en dag kunde han inte längre bo kvar, då han inte bedömdes ha ett tillräckligt stort omsorgsbehov, och boplatsen behövdes för någon annan. Han strövade runt.
– En dag satte jag mig ner precis ovanför resecentrum. Jag var så trött att jag var tvungen att slå mig ner i dikeskanten. Det dröjde en 20 minuter så kom två tjejer fram och undrade hur jag mådde. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte ens resa mig, benen var totalt slut.
Ragnar Sundelin fick hjälp med en ambulans som skjutsade honom till socialtjänstens kontor i centrala Strängnäs, där blodprov och andra tester utfördes. Fysiskt var han okej, men sliten.
Ställd på gatan, utan någonstans att ta vägen, bjöds han in till ett möte med en högt uppsatt chef på socialkontoret.
– Där satt vi och pratade i två och en halv timme, kanske mer. Efter ett tag när vi hade snackat frågade jag vad som skulle hända mig nu. "Ja vi har ingenting nu så du får sova ute inatt", svarade han. Det var som att få en smäll på käften, jag klarade inte av det mentalt. Jag har ganska många krämpor, diabetes, astma, hjärtproblem. Men det hjälptes inte.
Han blev kvar där, vid socialtjänstens port. Om dagarna fick han komma in och värma sig, men när kvällen kom fick han hitta sig en plats att sova.
Räddningen kom efter ungefär en vecka, när två socialvägledare tog sig an honom och hjälpte till med att hitta ett boende – först en vecka på Svedäng rum och frukost, sedan permanent med en bostad i det tidigare Selaöhemmet i Stallarholmen, som nu har renoverats för att hyras ut till privatpersoner.
"Att säga att det kändes hopplöst är en underdrift", säger Ragnar Sundelin om hur det var att inte ha någonstans att bo.
Ragnar Sundelins hemlöshet såg ut att få ett slut.
– När jag kom hit fick jag träffa människor med omtanke. Jag tror inte att jag hade överlevt utan dem, säger han.
Tidningen kontaktar Burim Gashi, tillförordnad socialchef, som inte vill uttala sig i enskilda ärenden. Övriga frågor hänvisar han till Ingmarie Jüring, verksamhetschef på socialkontoret.
Hon kan inte heller uttala sig om detta specifika fall, men konstaterar att det i regel är ovanligt att man lämnar ett äldreboende, oavsett anledning.
– Det vanliga när man pratar om äldreboende är att man flyttar in och bor där tills man avslutar sina dagar.
I de fall folk lämnar, vore det inte rimligt att man fick bo kvar på äldreboendet tills att man kan hitta någon annanstans att bo?
– När man ställs inför en situation som den här, då erbjuder vi hjälp att lösa situationen, så är det. Om det är rimligt eller inte kan jag inte säga, men i en situation som denna erbjuds man ju hjälp, säger Ingmarie Jüring.
Och situationen såg alltså ut att ha löst sig. Ragnar Sundelin fick hjälp med att handla en telefon – och möbler för att inreda sitt nya rum.
En vecka senare, natten till i lördags, väcktes han av ett brandlarm.
Med käppen kvar i sovrummet tog han sig med stapplande steg ut ur lägenheten. Huset som skulle bli hans nya hem stod i lågor, tillsammans med sju andra hushåll. Branden sägs ha börjat på huslängans vind, men snart hade hela våningen fattat eld.
Vid 21.12 på fredagskvällen kom larmet från SOS. Det omrenoverade äldreboendet stod i full brand.
Morgonen efter var hela byggnaden förstörd.
– Jag hade planerat att åka in och köpa mig en liten tv i lugn och ro, men det blev aldrig av, konstaterar han.
Efter branden evakuerades några av de boende i den nedbrunna fastigheten till Riagården i Åkers styckebruk. Ragnar Sundelin fick en tillfällig plats att sova under två nätter, men eftersom han inte har ett biståndsbeslut från kommunen så kan han inte stanna längre än över helgen.
På måndagen var han därmed tillbaka på ruta ett, konstaterar han. Drömmen om att äntligen ha en lugn plats som han kan kalla sitt hem har bokstavligen gått upp i rök. Vart han nu ska ta vägen vet han inte – men en sak är han säker på:
– Jag tänker inte sätta mig utanför socialtjänsten igen, då är det lika bra att det tar slut någonstans, så som jag frös de sista nätterna, säger han.