Niclas Andersson och Elin Westerberg framför Solör bioenergis anläggning. Pannan står mitt i anläggningen och sträcker sig flera våningar upp.
Från kraftvärmeverket på Plogstigen Storängens industriområdet förgrenar sig ett nät av 15 mil rör som leder till Strängnäs, Mariefred och Åkers styckebruk. Där finns de 1 500 hushåll och verksamheter som får sin uppvärmning genom det som kallas fjärrvärme.
– I stället för att alla kunder ska ha en egen värmekälla så levereras värmen härifrån, säger Elin Westerberg, platschef för anläggningen i Strängnäs, som drivs av Solör bioenergi sedan snart ett år tillbaka.
Här arbetar sammanlagt tio personer, dygnet runt i femskift. Elin Westerberg, universitetsutbildad energiingenjör, är ensam kvinna på jobbet.
– Det är jag van vid. I företagsledningarna brukar det i alla fall vara fler kvinnor, säger hon som närmast kommer från Fortum men som också har arbetat som konsult.
Hon visar runt på anläggningen tillsammans med Niclas Andersson, produktionsansvarig. Även han kom till Solör från Fortum, men faktum är att han var med när kraftvärmeverket i Strängnäs byggdes år 2008.
– Det är inte samma arbetsplats nu som då. Det kommer hela tiden ny teknik och nya lagkrav som vi måste leva upp till, inte minst miljökrav. Så det är en väldig bredd i yrket och man blir aldrig fullärd, säger han.
60 000 ton bränsle förbränns varje år. 1 500 kunder får värme och vatten, och det produceras även el i processen. I bakgrunden skymtar Elin Westerberg, platschef, och Niclas Andersson, produktionsansvarig.
Lastbilar kommer till kraftvärmeverket lastade med flis. Till 80 procent är det flis av returträ som eldas här. Med det avses lastpallar, avfall från byggen och annat "vitt trä", som har sönderdelats till små bitar.
– Det får inte vara impregnerat trä, så inget spill från altaner eller så, understryker Elin Westerberg.
Resterande 20 procent är flis från skogsindustrin – grot, det vill säga grenar och toppar som blir över från avverkningar, och exempelvis salix som planterats som energiskog.
En traktor skopar in en mix av de olika typerna av flis i anläggningen. Operatörerna i kontrollrummet ser till att bränslet trycks in och skakas ner i pannan för att brinna i jämn och i lagom takt. Skakningarna känns i hela kroppen när vi står i vad som kallas pannhallen, vid den nedre delen av pannan som sträcker sig flera våningar upp i anläggningens centrum.
Bottenaskan från pannan samlas ihop och kyls ner, och återförs till Kvitten för deponering.
– Det är helt normalt, säger Elin Westerberg lugnande och förklarar att det är en så kallad skakrosterpanna, där bränslet liksom vandrar ner för rostret tills det är bara aska kvar.
Inne i pannan är det omkring 1 200 grader varmt. Vatten i tunna rör längs med pannans insida kokar och förångas. Ungefär en tredjedel av vattenångan omvandlas till el i en ångturbin. Och två tredjedelar värmer upp vattnet som går ut i fjärrvärmenätet – alltså rören som leder till Strängnäs, Mariefred och Åker.
Kondensvattnet renas på nytt och förs tillbaka till ångpannan, i ett slutet system. Själva fjärrvärmenätet är ett eget kretslopp. Från huvudledningarna tar sig det heta vattnet in till hushållens värmeväxlare, som ser till att det blir lagom varmt vatten som går ut i element, golvvärmeslingor och kranar i kök och badrum. Kallt returvatten förs tillbaka till anläggningen på Plogstigen, där det hettas upp på nytt.
Själva förbränningen syns endast via en övervakningskamera. Inne i pannan är det omkring 1 200 grader varmt.
Mycket av arbetet i kraftvärmeverket är automatiserat, och det går till stor del ut på att övervaka processerna från kontrollrummet.
– Det görs en rondering per skift och då går man igenom hela anläggningen för att kontrollera att allt är som det ska vara. Det är inte så mycket att man springer ut akut för att åtgärda saker, säger Niclas Andersson.