Kjell Pettersson fick gång på gång kröka rygg mot vassa landslagsspelare. Till höger Viljans lagkapten Janne Sjöholm.
– Jag hade trott på en jämn match, men tyvärr släppte vi in två mål i början, säger Claes-Urban, yngst i Viljan med sina 65 år.
Storebror Jan-Åke var den som gav Strängnäslaget nytt hopp genom att reducera till 1–2.
– Numera spelar Janne framåt och jag är back. Tvärtom mot förr i tiden, säger Boström den yngre.
Hur är det att spela den här formen av fotboll?
– Jättekul. Vi tränar en gång i veckan och har under året hunnit med fyra–fem matcher och turneringar.
Som namnet antyder är det inte tillåtet att springa, även om vissa gärna tar ett löpsteg eller två – vilket kan bestraffas.
– Jättesvårt att undvika, medger Claes-Urban Boström.
Efter 20 minuter, när domaren blåste för paus, hade blågult gått upp till 4–1. Trean var förresten ett hårt, välplacerat skott från kanten som satt som ett spjut i Kjell Petterssons vänstra kryss.
I början av andra halvlek fortsatte målen att trilla in i en strid ström bakom en tappert kämpande Pettersson.
Stefan Axelsson, Kjell Pense, lagkaptenen Janne Sjöholm och drygt 80-årige oldtimern Lasse Sundell var några andra spelare i Viljan som coachades av Johan Werner, A-lagstränare i klubben tidigt 1990-tal.
Några år tidigare hade förresten Vasavallen också haft blågult främmande.
Coachen Johan Werner försöker fundera ut en bra taktik efter 1–4 i paus.
Då, en septemberdag 1985, vann A-landslaget med 10–0 över Viljan.
– Jo, den matchen minns man. Den var nog lite tuffare, säger "Classe" Boström.
Fredagens siffror blev nästan identiska, 2-10 ...