Under dygnets mörkaste timmar jobbar två omvårdnadspersonal på Isabellagården 1. De ansvarar för 20 boende var i två olika längor i fastigheten. I en av längorna finns demensavdelningen med tio boende. Det är här som Elisabeth Folke Olssons 92-åriga mamma bor.
– Hon är en av vandrarna. Hon kan vakna mitt i natten och vara sugen på frukost. Personalen säger till henne, men en halvtimme senare är det dags igen, säger Elisabeth Folke Olsson.
Under vistelsen på Isabellgården har dock hennes mamma slutat att vandra rent fysisk. Hon har blivit beroende av rullstol, men oron som är typisk för demenssjuka finns kvar. Den innebär ett ständigt påkallande på uppmärksamhet. Andra på samma avdelning är också oroliga och många av dem kan fortfarande ta sig upp och gå själva.
– Det kan vara fem, sju stycken som är uppe och går varje natt. På de andra avdelningarna, som inte är demensavdelning, finns också äldre med demens eller demensliknande symtom.
Om någon faller på ena sidan i huset, eller på annat sätt behöver båda i personalen, lämnas de boende helt ensamma. Upplägget på Isabellagården 2, med lika många boende och samma bemanning, ser ut på motsvarande sätt. Personalen mellan 1:an och 2:an hjälper varandra.
Enligt Elisabeth Folke Olsson är dörrarna mellan avdelningarna låsta.
– De två längorna i huskroppen är inte ens geografiskt särskilt nära, det är en trädgård emellan dem.
Hon har vänt sig till enhetschefen som ska ha svarat att de boende sover om nätterna. Säger man så har man ingen aning om hur dementa fungerar, menar Elisabeth Folke Olsson.
– Omvårdnadspersonalen är fantastisk, de är gudabenådade. De gör allt de kan, men att ha det här ansvaret under dessa villkor är omänskligt.
Elisabeth Folke Olsson är också kritisk till många av omvårdnadspersonalens arbetsuppgifter. Vid sidan av att ta hand om de äldre ska de städa, tvätta och ta temperaturen på mat. De ska även ta reda på vad de äldre tycker om maten – för att sedan rapportera det vidare till storköket, som ändå inte gör några förändringar, enligt Elisabeth Folke Olsson.
– De ska skriva rapporter och avvikelser, men avvikelserna får de ingen respons på.
Hon menar att hon har stöd av anställda, som inte vågar eller orkar protestera i sin kritik. Många ser fram emot pensionen.
Vad är du mest orolig för?
– Att någon ramlar och slår sig så illa att det är fara för livet. Det kommer att hända. Och det ser likadant ut överallt i kommunen, säger Elisabeth Folke Olsson.