Det är en av de riktigt första varma vårdagarna och ett gäng vänner avrundar sopplunchen med kaffe denna onsdag på Frälsningsarméns kafé.
– Här är alla vänner, utbrister Krister Bergroth, som hängt solglasögonen med spegelglas i halsen på skjortan.
De brukar gå hit, men känner varandra sedan tidigare. Ann Hyll och Marko Viinikka kommer på att de känt varandra i tio år. De förklarar skillnaden mellan Frälsningsarméns servering och andra ställen.
– Priserna är nummer ett, de är humana, och vi är på samma våglängd, vi som är här, säger Kenneth Lövdahl.
– Man kan prata med andra, sätta sig vid vilket bord som helst, det är bara att slå sig ned. På andra ställen är det för dyrt, man har inte råd att betala 60-70 spänn, säger Marko Viinikka.
Vid bordet bredvid sitter Torsten Karlsson som berättar att han sitter i en ekonomisk rävsax. Paniklösningar gjorde att han kom ned i en ekonomisk spiral av skuldsättning.
– Det här är min första sopplunch här. Jag har upplevelser från liknande verksamheter sedan tidigare, så det var lite som att komma hem. Jag har funderat på att jobba så här, det vore trevligt, jag är mitt emellan arbete och pension, så kunde man få något så vore det himla bra.
Ungefär så resonerade också kaféansvariga Catherine Goodwin, 60 år. Hon hade flyttat tillbaka till Strängnäs efter en skilsmässa, hon var arbetslös och hade hört talas om att Frälsningsarmén hittat till Strängnäs. Eftersom hon själv hade drivit restaurang samt har förankring i rörelsen tyckte hon att det var klockrent att erbjuda sina tjänster. Det var också vad hon berättade för sin handläggare på arbetsförmedlingen.
– Och så kom jag ned hit, till den här lokalen, det kändes rätt för mig. Jag berättade vem jag var och fick till svar "du är som en skänk från ovan, vi har blivit bönhörda".
Catherine Goodwin skrattar åt minnet. Veckan efter började hon som ansvarig för avdelningen som rör kaffe, mackor och fikabröd.
– Jag har aktivitetsstöd och även sossbidrag, så jag är socialfall precis som gästerna, säger hon skämtsamt.
Precis som hennes namn antyder kommer hon från England. Hennes föräldrar var majorer i rörelsen och gav henne namnet Catherine efter grundaren William Booths fru. Tre dagar gammal tog de med henne till Frälsningsarméns lokaler på hemmaorten för första gången.
– Frälsningsarmén ligger mig otroligt varmt om hjärtat, säger Catherine Goodwin.
Just denna dag har hon gjort gratis lunchmat till 22 besökare. Men det är inte som man kanske kan tro, att det bara kommer en kategori av gäster. Ett gammalt par, som varit soldater, kommer exempelvis och äter. De bor på äldreboende.
– Hit kommer hon med fjäder i hatten och han som luktar alkohol, dörren står öppen för alla. Men mest är det utslagna och har de fem kronor så betalar de, har de det inte så får de kaffe ändå. Man blir inte miljonär på det här, men man blir inte fattig på att betala heller.
Vad får du ut av att hjälpa andra?
– Jag har en reumatisk sjukdom som gör att jag inte kommer ur sängen vissa dagar. Men sedan jag började här ser jag fram emot att jobba och det spelar ingen roll hur ont jag har. Många av gästerna har inte pengar och är inte välkomna på andra kaféer, men här känner de sig som hemma.
För Catherine Goodwin är framtiden dock oviss. Hon hade hoppats på att arbetsförtmedlingen och Frälsningsarmén skulle ha kommit överens om en fortsättning i form av lönebidrag, men så har inte skett. Som det ser ut nu så gör hon sin sista dag den 23 maj och sedan blir hon arbetslös.
En av gästerna bryter upp och går mot utgången och Catherine Goodwin ropar:
– Du får komma in och få en macka i morgon, om det krisar.