Han är Strängnäsbon som hoppade in som vikarie men som blev en av de mest uppskattade profilerna i bandet.
Nu, två år senare, har hysterin lagt sig. Men fortfarande har bandet spelplanen fulltecknad. När Kent Lindén tänker tillbaka på det som kom att forma bandets framtid gör han det med glädje.
Hetsig tid
– Inför tävlingen beslutade vi att vad vi än gjorde så skulle det bli med glädje. Jag har lärt mig att människor förstår vad de ser, inte vad de hör. Det tog oss till segern, förklarar Kent Lindén.
I dag har han delvis återgått till sitt jobb på Studiefrämjandet i Strängnäs där han engagerar sig i unga musiker. Resten av tiden ägnar han åt Larz-Kristerz.
– Jag tycker vi har lagom många spelningar. Men det tycker inte min familj. Så jag försöker numera ge min familj kvalitetstid i stället för kvantitetstid när vi träffas. Fast spelade jag inte med Larz-Kristerz gjorde jag ju något annat i stället...
Den hetsiga tiden efter segern i Dansbandskampen var delvis tuff. Hysterin var total. Efter tävlingen åkte gänget varje söndag till Älvdalen där tusentals personer tog emot dem på torget. Söndag efter söndag.
– Vi blev till och med ambassadörer för Älvdalen. Människor var stolta över oss. Det är vi och Gustav Vasa som har satt Älvdalen på kartan.
”Jag förstod aldrig allvaret”
Kent Lindén kom med i Larz-Kristerz tack vare kontakter, men även lite av en slump. Bandet skickade aldrig in någon ansökan till Dansbandskampen. De blev i stället tillfrågade om de ville vara med, men tackade nej.
– Men bandet övertygades om att ställa upp och behövde en keyboardist. De ringde mig och berättade lite löst att de “skulle vara med i en tävling i Strängnäs”. Men ingen visste vad som förväntades av dem.
Läs mer i lördagens papperstidning