På måndagen fick de asylsökande veta att boendet ska stängas. Innan midsommar ska de ha flyttat, allihop. Inom kort ska de få information från Migrationsverket om vart de ska ta vägen. Förhoppningen är att de inte behöver flytta så långt, kanske till Mälarblick eller något annat boende i Sörmland, men det finns inga löften.
– Jag har många frågor nu. Jag tycker om Djupvik och det känns inte bra att behöva flytta, säger Mohammed Farouk.
Han har flytt till Sverige från Syrien och kom till Strängnäs mitt i smällkalla januari. Trots att Djupvik ligger en halvmil utanför stan, sista biten på grusväg utan gatulyktor, har han och de andra asylsökande haft det bra.
– Det är ett väldigt vänligt ställe. Inga bråk, inga problem, säger han.
Han vill inte säga att han är arg eller ledsen för att han måste flytta, bara att han inte är glad. I Strängnäs har han blivit vänligt bemött, och här har han skaffat sig vänner.
När tidningen är på besök har personalen arrangerat en fotbollsturnering. Åtta lag från Djupvik och Mälarblick deltar och möter varandra på planen i den strålande majsolen. De som inte spelar hejar på från sidlinjen, hopträngda under några skuggande buskar och parasoll. Stämningen är uppsluppen trots att många av spelarna inte vet var de ska bo om mindre än en månad.
Saeid Chaab är en av dem som sitter i gräset och tittar på. Han kommer från Iran men nu är det i Strängnäs han vill vara, säger han. Livet på ett asylboende är inte alltid det lättaste, men han tycker att platschefen Anders Hedqvist har gjort ett bra jobb med att få Djupvik till en bra plats. Trots att det ligger så enskilt har det funnits bussförbindelser till och från centrum fem gånger om dagen, internet och svenskundervisning.
– Jag hoppas att nästa ställe jag kommer till blir lika bra som Djupvik, och att chefen är lika bra som Anders, säger han.
Saeid Chaab har precis som Mohammed Farouk skaffat sig vänner i Strängnäs. Oavsett vart han hamnar härnäst tänker han komma tillbaka och hälsa på, säger han.
På väg från fotbollsplanen stoppas vi av Asif Mirzad. Han är bara 18 år, drömmer om att bli konstnär och vill visa oss sina målningar. Han trivs på Djupvik men tror inte att han kan utvecklas här. Han vill bli bättre på svenska så att han kan söka till någon konstskola i framtiden. Att flytta känns inte roligt, tycker han, men kanske innebär det att han får nya och bättre möjligheter på nästa ställe.