I ateljén i Konstfabriken i Strängnäs står 26 ramar på rad precis innanför dörren. På golvet ligger flera tavlor på skyddande pappersduk. Ingrid Liljengren drar upp rullgardinerna för att släppa in ljuset. Hon sätter sig tillrätta i en stol. Det här är hennes andra hem, kan man säga. Här målar hon ungefär sex timmar om dagen.
– Men att bli konstnär var inte ens någonting jag hade drömt om, säger hon.
Som civilekonom hade hon haft flera olika jobb hos olika arbetsgivare. Men för elva år sedan fann hon att jobbet på Försvarsmakten som ansvarig för hyresekonomin för fastigheter i Mellansverige hade kommit till vägs ände.
– Det var en organisation som ständigt var under nedläggningshot, och det hade skett en omorganisation som var alltför snabb, säger Ingrid Liljengren, 50 år.
Hon tog chansen att göra någonting helt nytt. Hon läste två år på konstlinjen på Eskilstunas folkhögskola. Därefter ett år på Örebro konstskola, som hon fick dispens för att komma in på eftersom hon hade fyllt 40 år. Därefter studerade hon konstvetenskap i två terminer på Södertörns högskola.
Hur lång tid tog det innan du kände att du hade hittat rätt?
– Jag kände att jag var hemma hela tiden. Jag brann för det expressiva abstrakta som vi prövade på folkhögskolan, där var jag hemma och där är jag fortfarande. Det är bra att prova på olika uttryckssätt annars kanske man målar akvarellblommor hela livet utan att man själv får blomma ut.
Drömmen om att bli konstnär hade hon som sagt aldrig haft, men när hon kom på att hon faktiskt kunde göra någonting annat påminde hon sig om att hon alltid hade gått veckokurser i måleri eller lera. Hon har alltid tyckt om att skapa med händerna.
Vad fick du för reaktioner från omgivningen?
– Jag är sannerligen inte påhejad av omgivningen. Det finns en missunnsamhet och det är svårt att få tillåtelse av omgivningen. Förändring verkar skrämma människor, men man får alltid nya artfränder.
Du måste ha känt dig väldigt grundad?
– Jag hittade livsgnistan i måleriet. Man har inte livet till vilket pris som helst och det gäller att ta tillvara på det. Det är viktigt att det inte blir stagnation.
Ingrid Liljengren skaffade en ateljé hemma i källaren där hon även inhyste en keramikugn. Det är måleriet som tar den absolut största tiden av skapandet, men hon gör även krukor inspirerade av nordisk stenålderskeramik. Under flera år hade hon också sin ateljé i samma byggnad som Pizzerian Maistro på Tosterön ända tills någon tände eld på byggnaden.
Var det som du trodde att jobba konstnärligt?…
– Det är svårt att föreställa sig hur besvärlig konstvärlden ser ut, speciellt villkoren. Som målare ger man sig själv sina uppdrag.
Parallellt med det egna arbetet är Ingrid Liljengren också bildlärare på Kulturskolan. Hon säger att det pedagogiska arbetet är en perfekt kombination med ensamarbetet i ateljén. Barnen gör att tiden går fort. Men att vara konstnär är lite lynnigt, man vet inte riktigt vad man får in för pengar.
– När jag hade keramikutställningen i domkyrkan var det två engelsmän som kom och köpte två tavlor som nu hänger i Wimbledon. De såg en broschyr i domkyrkan, kom och ringde på dörren, och jag fick plocka ned en av tavlorna från sovrumsväggen och rulla ihop duken. Det var osannolikt, säger Ingrid Liljengren och skrattar.
Vad drömmer du om som konstnär?
– Att fortsätta måla. Det är där själva kärnan finns, vid staffliet.