Strax före klockan fem på tisdagsmorgonen den 28 september kom larmet om explosionen.
När tidningen når henne över telefon står hon utanför hyreshuset och blickar upp mot fasaden. För henne, berättar hon, känns det fortfarande som att det skedde igår.
– För oss är ju en vecka ingenting så vi försöker bara komma in i allting igen.
Hon säger att det har varit en balansgång mellan att smälta vad som har hänt och att ta tag i alla logistiska måsten. Försäkringsbolag måste kontaktas och kläder behöver köpas in.
– Man kan inte bara gå runt och vara tacksam för livet, nu ska man också ta tag i vardagen.
Den omfattande explosionen ödelade i princip hela våningen. I nuläget vet Jessica inte ens om hon kommer få chansen att gå in i lägenheten innan årsskiftet.
– Man vill ju in och se om man kan rädda något, smycken och grejer, men samtidigt så har det ju inte så stor betydelse.
Hon påminns ständigt om hur mycket som försvann i och med explosionen. Den gamla vinterjackan i förrådet? Nej den går ju inte att komma åt. Lakan till den nya sängen? Det behöver de köpa nya.
Redan en månad innan explosionen hade Jessica och hennes man Christian beslutat sig för att flytta till en bostadsrätt. Flyttdatumet är bestämt till mitten av oktober. I väntan på flytten bor de, precis som de andra drabbade, på hotell.
Jessica Öhrn var tillsammans med sin son Lucas tillbaka utanför lägenheten dagen efter explosionen.
Jessica och hennes grannar har talat mycket om vad de var med om och uppdaterar varandra om nyhetsläget. Hon säger att det har varit skönt att tala med andra som vet hur det känns.
– Det har varit tryggheten på kvällarna när vi har kunnat samlas i lobbyn, då känns det bra att kunna träffas och prata.
Explosionen uppbådade ett stort medieintresse, detta är långt ifrån den första intervjun hon ställer upp på. Hon beskriver det som en sjuk upplevelse att vara mitt i nyhetshändelsernas centrum – men också intressant hur snabbt intresset för händelsen verkar ha dött ut bland allmänheten.
– Det är väl det som är skillnaden, man märker att livet går vidare för alla men vi står kvar och stampar i allt som händer.
Explosionen uppmärksammades stort i tidningar, tv och radio.
Hon hoppas att gärningsmannen får sota för sitt brott. Det skulle hjälpa hennes läkandeprocess, tror hon.
– Det känns som det hade varit ett bättre slut att de får tag i honom. Sen kommer det väl komma massa ilska också. Men det vi vill är att han åker fast.
– Jag undrar om han känner att han lyckades? frågar hon sig.