I Karins fall var det våld hon utsattes för främst av psykisk karaktär. Mannen hon levde med kunde få vansinniga raserianfall, "flippa ur", hota med våld eller ta sönder saker framför Karin för att skrämma henne.

Det var först när Karin mötte en av kommunens samordnare mot våld i nära relation – Daniel Eriksson – som hon insåg att hon levde i en våldsam relation.

Redan där och då, under det första mötet, ville Daniel Eriksson att Karin skulle åka till ett skyddat boende.

– Jag blev lite chockad där. Först att få klart för sig att man var i en våldsam relation och sedan att han sa att jag behövde söka ett annat boende för att jag var i en farlig situation.

– Man kanske förknippar våld i nära relationer med fysiskt våld. När Daniel ritade upp och förklarade olika begrepp för mig förstod jag att även psykiskt våld är våld. Det kanske man känner inombords men det är inget man kan sätta ord på för att man är så inne i det.

Mannen som Karin levde med var inte aggressiv mot henne från början. Framför allt i sammanhang där andra människor var med var han istället extremt charmig, utåtriktad och social. Våldet tog sig bara uttryck hemma bakom lyckta dörrar – när ingen kunde se eller höra – och växte gradvis fram under några månaders tid.

– Jag har lärt mig nu att det är otroligt viktigt för såna här personer att behålla en fasad, säger Karin.

Första gången mannen blev våldsam mot Karin skyllde han på sitt mående.

– Är man då en empatisk person, som jag är, så försöker man vara förstående. Men det blir mycket växlande mellan värme och kyla från en sån våldsam person. Ena dagen ska han göra slut; andra dagen är det "förlåt" och "jag älskar dig". Till slut är man så nedbruten psykiskt och blir beroende av den kärleken man får när det är som bäst. Jag har lärt mig att det kallas "det traumatiska bandet".

Det låter som att det blir en väldigt förvirrande tillvaro?

– Förvirrande är rätt ord. Till slut vet man varken ut eller in.

Efter det första mötet med Daniel Eriksson fick Karin kontakt med andra kvinnor i liknande situation via Fredagruppen. Då förstod hon att hon inte var ensam och att mannen hon träffade delade många beteendemönster med männen som plågade hennes medsystrar.

– En del av dem kanske hade kommit längre i processen att lämna sin partner. Det gav mig hopp i en tid då jag var väldigt nedbruten och rädd.

En av kvinnorna hjälpte till att rädda livet på Karin, berättar hon.

– Det var en kväll när han flippade totalt. Då tog han min telefon och stack. Jag bodde så otillgängligt till så jag hade ingen granne jag kunde gå över till. Men jag tog min dator och skrev till den här kvinnan, som i sin tur ringde polisen. Jag hade inte kunnat larma utan henne. Den natten bestämde jag mig för att lämna honom.

Efter det försökte hon komma ur relationen flera gånger men det var svårt, på grund av mannens konstanta hot. Till slut lyckades hon, när mannen åkte in i fängelse för våldsbrott mot en tidigare flickvän. 

Men så fort han avtjänat sitt straff började han söka efter Karin och letade efter henne på hennes arbetsplats. Hon beskriver det som att hon kände sig som ett djur i bur.

– Den största risken att bli dödad av sin partner är när man lämnar. Det är man medveten om. Man vill lämna, men man vet inte hur eller när man ska göra det, säger Karin.

– Men det är viktigt att våga berätta om situationen för kollegor och chefer. De kunde vid flera tillfällen varna mig när han befann sig i närheten.

Karin lyckades hitta en bostad i en ny stad och ansökte i samma veva om skyddad adress. 

– Då kunde jag ändå vara trygg i att han inte visste var jag bodde. Det är jättejobbigt att känna sig förföljd, man är på spänn hela tiden.

I dag bor hon inte i Strängnäs.

Karin berättar att även om polisen hjälper till så gott de kan blir det ofta ord som står mot ord. Trots det tycker Karin att det är viktigt att man vågar polisanmäla händelser. Men har man sedan tidigare varit i kontakt med Fredagruppen finns det åtminstone lite mer substans för dem att gå på.

– Det var en polis som jag talade med som sa: "Vi träffar ofta den här typen av män, och de ändrar sig inte. Tänk på din dotter och tänk på dig själv". De orden hjälpte mig att lämna den här mannen.

– Och jag tror inte att jag hade levt i dag om jag inte hade gått på mötena med Fredagruppen. Jag är egentligen en stark person i grunden, men jag var så nerbruten under den här tiden, säger Karin.

Vad skulle du säga till dem som börjar misstänka att de inte är i en relation som är hälsosam?

– Ta kontakt med Fredagruppen för att få till ett första möte och få svar på vad det är man utsätts för. Det hjälper också att träffa och prata med kvinnor som är i liknande situationer.

Nästa vecka inleds En vecka fri från våld, som är en återkommande kampanjvecka vars mål är att uppmärksamma våldet mot kvinnor.

Under veckan kommer det att bland annat hållas föreläsningar på Multeum under både tisdagen och onsdagen. Den ena kommer att belysa våld i ungas parrelationer, digitalt våld och mäns våld mot kvinnor, den andra kommer fokusera på våld i nära relation och det hedersrelaterade våldet. Mer info om dessa finns att läsa om på kommunens evenemangsguide.

På måndagskvällen startar också en sluten samtalsgrupp för kvinnor som upplever kränkningar, hot eller våld. Hittills i år är det tolv som har anmält sig, berättar Daniel Eriksson.

– Det är exceptionellt många den här gången. Sannolikt är det fler som har vågat anmäla sig och behovet som har ökat. Det är bra att kvinnor vågar ta det här steget, men det är sorgligt att det ens behövs.

Daniel Eriksson poängterar också att kommunen jobbar hårt med att även nå våldsutövaren.

Vad bör man göra om man tror att någon är i en våldsam relation?

– Börja med att fråga personen hur den har det i sin relation. Det är också ett sätt att visa att man bryr sig. Efter det är det viktigt att inte vara anklagande, utan snarare försöka vara öppen, hygglig och tillmötesgående. Om man är för anklagande så kan det ha motsatt effekt.