"Puss på dig", matten Susanne Jansson kräver nästan lika mycket gos som en fullvuxen katt.
För varje månad som går med karantäner och restriktioner så går värdefull rutin till spillo. Visserligen har både den stilfulle och charmanta cornish rex-killen Rebus, och hans matte Susanne Jansson, hela prisskåp fulla med titlar, medaljer och segerbucklor. De allra största utmärkelserna får inte ens plats i prisskåpet utan får hållas i närheten av blomkrukorna i vardagsrumsfönstret.
– Det här är worldwinnerpriset som vi vann i Åbo och det här är priset från Tammerfors, säger en stolt matte och lyfter fram de båda pokalerna.
Rebus håller sig som den sociala yngling han är hela tiden i närheten för att ha koll på om man kanske rent av kan få lite ryggkillning, eller gos runt nacken och halsen, och han uppskattar att man möter honom panna-mot-panna och bara buffar till helt lätt, som är en hedersbetygelse bland alla sorters katter.
Skulle han nu mot förmodan hamna på en skolgård full med helt vanliga bondkatter skulle han förstås få kassera in ett rejält kok stryk var och varannan rast förmodligen. Han må vara en aldrig så trevlig och trivsam ung kille, han ser likafullt lite apart ut; korthårig, med vågig, eller krusig, päls, lång nos, och stora öron, som måste uppfattas som rena drömmen för vilken djurskötare som helst i färd med att id-märka katter.
– Han är väldigt social, men kan ibland bita lite försiktigt och prövande på nya människor. Inte alls hårt, men lite lätt, varnar matte.
– Och han älskar hundar, precis som sin matte. Han förstår verkligen ingenting om han möter en hund som betraktar katter med stor misstänksamhet.
Priser i nästan alla storlekar har Rebus fått så här långt i utställningskarriären.
Kattrasen som har lockig päls kommer från början från Cornwall i Storbritannien. Katten utmärker sig med sin korta och vågiga päls som saknar täckhår. Öronen utmärker sig också, som sitter högt på huvudet och är relativt stora.
Susanne berättar att hon varit dagmatte åt en trevlig liten terrier en tid, men upptäckte att hennes katt verkade förlora all päls i just nackpartiet och misstänkte ganska snart att det var just umgänget med den lille hunden som var roten till det onda.
– Det visade sig att det var min katt som stack fram nacken mot hunden och närmast krävde att få nackhåren behandlade.
– Och det är väl ingen fara egentligen, men kommer vi till en ny utställning så kommer domarna garanterat att frågan vad som hänt med kattens päls i nacken...
"Hej, vem är du? Vän eller fiende? Om det förra är du kunnig i den hopplöst underskattade konstformen att killa ett sympatiskt husdjur på ryggen?"