Hon har haft en jobbig vecka, Margareta Johansson. Till auditionen i torsdags för en vecka sedan kom bara två luciakandidater. I helgen raggade församlingens organist och musiker Jörgen Martinson ytterligare en kandidat.
– Det är skit kan man säga, sa Margareta Johansson, som hade planerat för en stor annons med nio kandidater till helgen.
Efter att ha fått reda på att Jörgen Martinson raggat ytterligare två under körövningen på tisdagskvällen, kunde Margareta Johansson tveksamt andas ut på onsdagen. Läget är inte optimalt, men ytterligare två tjejer ställer upp.
Blir det något luciafirande, även om det bara blir fem i tåget?
– Jajamän. Det är vad vi kan åstadkomma i dagsläget, man får vara glad för det lilla. I kyrkan klarar de sig för där är körerna med, säger Margareta Johansson.
Varför intresset är så lågt har Margareta Johansson svårt att svara på. Hon har annonserat på skolorna, i affärer, på biblioteket, Kulturskolan och tidningen – men förgäves.
– Jag kan tänka mig att tonåringar tycker att det är löjligt, 13-åringar verkar vilja vara med. Vi får kanske sänka åldern, säger Margareta Johansson och syftar på att en av kandidaterna i år är född 2002.
Kan det vara för att det är lite som en skönhetstävling?
– Nej, det har jag aldrig hört, inte av flickorna som har varit med. Vi vill ju att de ska kunna sjunga, hur de ser ut spelar ingen roll.
Men fjolårets lucia i Strängnäs Madeleine Wallerström tror att röstningsförfarandet, som utgår från bild i tidningen, kan göra att tjejer känner sig utelämnande.
– Jag tyckte att det var ganska jobbigt. Man blir dömd på ett sätt, "rösta på mig".
Är konceptet gammalmodigt?
– Det har alltid varit så, jag vet inte hur man skulle göra, lotta? Att man nominerar sig själv kan göra att man känner sig självgod, jag var inte riktigt bekväm.
Varför ställde du upp?
– Det var mamma som lyckades övertala mig, hon trodde att mormor hade tjatat på mig om hon hade kunnat.
Hur var det då?
– Först och främst, extremt roligt. Det var så himla kul att få komma till företag och att sjunga i kyrkan. Att göra något som var så oerhört uppskattat var roligt, väldigt ärofyllt, säger Madeleine Wallerström.