I dag är en bra dag, konstaterar Lovisa Erikson när hon läser av dosan som är kopplad till sensorn på hennes arm.
‒6,1 är jättebra, säger hon och berättar att hon ska ligga mellan 4 och 7,5 millimol glukos per liter blod beroende på om hon har ätit eller inte.
Att ha ständig koll på sitt blodsocker är ett måste, sedan hon fick diagnosen typ 1-diabetes för snart två år sedan. Det är den diabetesform som är vanligast hos barn – som i korthet går ut på att kroppen inte kan tillverka insulin, det hormon som hos friska människor produceras i bukspottkörteln.
‒Kroppen får fnatt och går till attack mot sin egen bukspottkörtel. Det är en autoimmun sjukdom till skillnad från typ 2-diabetes som mest handlar om livsstilsfaktorer som man själv kan påverka, förklarar Charlotte Nylander, barn- och ungdomsläkare inom Sörmlands landsting.
[fakta nr="1"]
Det var dramatiskt den där februaridagen 2016. Lovisa Erikson hade egentligen inte mått bra sedan jullovet. Men många andra var sjuka i influensa den tiden på året, och som tonårig är ju trötthet inte något ovanligt. Så här i efterhand förstår hon att hon också hade en ovanligt stor törst – men varken den, de många toalettbesöken eller hennes viktnedgång fick varningsklockorna att ringa.
‒Lovisa var hemma från skolan några dagar. Vi hade kontakt med sjukvårdsupplysningen men efter ytterligare någon dag med egenvård så insåg vi att det här är något annat än influensa. När vi väl åkte in till akuten så var hon jättedålig. Hon var inte medvetslös, men det var inte långt ifrån, säger mamma Åsa Erikson.
Lovisa Eriksons insulinnivå hade sjunkit så lågt att kroppen drabbats av syraförgiftning, så kallad ketoacidos, och hon blev direkt inlagd på intensivvårdsavdelning. Att det gått så långt innan diabetessjuka barn kommer i kontakt med vården blir allt vanligare. Enligt statistik från landstinget uppvisade knappt 40 procent av barnen ketoacidos vid nyinsjuknandet under 2016. I februari i år var siffran uppe i 60 procent.
‒Jag tror att det handlar om både brist på kunskap och att man som förälder inte vill tro att ens barn har en allvarlig sjukdom. Man försöker hitta andra förklaringar, säger Charlotte Nylander.
Mat höjer blodsockret – insulin och fysisk aktivitet sänker det. Då Lovisa Erikson inte har någon egen produktion av insulin, måste det injiceras i rätt dos. Numera har hon en så kallad insulinpump som gör att hon inte behöver ta sprutor.
‒Jag måste räkna på kolhydraterna jag äter och sedan reglera med insulin manuellt i dosan. När jag blev sjuk fick jag gå i diabetesskola genom sjukhuset, så då fick jag lära mig hur jag ska räkna och göra, berättar Lovisa Erikson.
Med sig har hon alltid ett kit med olika verktyg, i fall dosan eller pumpen skulle sluta fungera.
‒Det som är det svåra är att jag aldrig får tappa kontrollen. I somras råkade jag exempelvis tappa dosan i vatten och då måste jag veta hur jag ska göra om jag inte kan använda den, berättar hon.
Att världsdiabetesdagen finns är bra, tycker Lovisa Erikson. Uppmärksamheten gör sjukdomen mindre stigmatiserad.
‒Jag har inte varit med om det själv men jag vet att det finns barn med diabetes som blir retade. Det är vanligt att många går in på toaletten för att ta sina sprutor för att de tycker att det är jobbigt. Det är också viktigt att berätta om symptomen. Dagen innan jag åkte till sjukhuset drack jag tre–fyra liter lättdryck och var ändå törstig. Men vi förstod inte att det kunde vara diabetes, säger hon.
Att känna igen symptomen är också viktigt för att undvika den dramatik som intensivvård för ketoacidos innebär, understryker landstinget, och Åsa Erikson önskar att hon sluppit skuldkänslorna som kommit med det.
‒Som förälder känns det jobbigt att jag har missat så många signaler på att Lovisa var sjuk. Jättejobbigt, men jag har kunnat släppa det nu, säger hon.
[fakta nr="2"]