Bullängd efter bullängd skars upp när Strängnäsborna strömmade in genom det gamla hotellets entrédörrar.
– Det är spännande att se vad det har blivit av Mälarblick, säger Stefan Hilmarsson, en av de besökande.
– Det bästa vore ju om det inte behövdes sådana här anläggningar alls, men nu är ju världen som den är. Det är roligt att Strängnäs tar sitt ansvar, säger han.
Efter en stunds mingel, där flera passade på att fotografera sig själva tillsammans med Jokarjos vd Bert Karlsson, hölls det information och frågestund i matsalen. Den rymmer 200 sittande, människor stod längs med väggarna och en bit ut i en korridor för att få plats.
– Vår målsättning är att de människor vi tar emot är våra gäster. Mälarblick är ett av våra finaste boenden, det kan jag känna mig stolt över. Det är fantastiskt fint här, sa den före detta politikern och skivbolagsdirektören.
– Det kan finnas frågetecken och jag förstår om folk är oroliga när vi öppnar så här. Men det är därför vi är här i dag.
Det var flera som tog chansen att ställa frågor till Bert Karlsson, Anders Hedqvist som är Jokarjos verksamhetschef i Strängnäs, kommunens asylsamordnare Helena Edvinsson och Agneta Lundström från Migrationsverket.
Pratar de flesta engelska? undrade någon. Ja, var svaret.
Kan vi skänka kläder? ville en annan veta. Avvakta med det.
Hur blir det med Djupvik, frågade en tredje.
– Jag tycker inte man ska öppna det, svarade Bert Karlsson.
Enligt Bert Karlsson är det vandrarhemmets standard som gör att han inte vill driva verksamhet i det, trots att det finns ett tilldelningsbeslut på 150 platser. Boendet har dock inte besiktats av Migrationsverket ännu.
Någon av de hundratals ifrågasatte om boendet var så fantastiskt som Bert Karlsson sa. En var kritisk mot att de asylsökande inte får bearbeta de trauman de bär på. Någon annan tycker att allt blir så byråkratiskt när kommunen är inblandad. Men överlag var det en positiv stämning i matsalen.
– Du behöver inte inta försvarsställning, sa en man i publiken till vd:n.
– De flesta är här för att visa sitt stöd. Ja, kanske inte för dig men för de människor som bor här. Min fråga är vad vi kan göra för att hjälpa?
Svaret på den frågan löd: "Aktiviteter".
– De behöver komma ut och få vara med. Det måste vara förödande att bara sitta här och vänta, sa Helena Edvinsson.